Taxman

Min karl, som jag älskar oerhört mycket, har en TAX som jag (numera) också är väldigt förtjust i. Detta är desto egendomligare då jag tidigare i mitt liv endast har avgudat katter, och till och med har hörts (fåvitskt, i slutna sällskap) uttala att "jag aldrig skulle kunna vara ihop med nån som har en hund".

(Kan ni se det hjärteknipande film-manuset framför er? "Sur tant blir mild hundälskare". Samma genre som "Sur invalidiserad homofob blir vårdad av översminkad transvestit med hjärta av guld och måste ändra inställning" och "Liten stjärnögd buspojke tinar upp förbittrad gammal gubbes frusna hjärta". Ni vet hurdana filmer jag menar...)

I alla fall: inför mitt första besök hos karln hade han förberett mig på att han hade en tax. Redan i trappen hördes det mordiska skällandet, och så fort dörren öppnades, överfölls jag av något som liknade en hysterisk utter, men med vilt flaxande öron och lång borstmustaschprydd nos.

Denna blandning av leklystet spolformat rovdjur och irländsk pubägare kastade sig genast med full kraft på mig. Jag lyckades dock behålla mitt stelt positiva leende, som blev ännu stelare när jag såg det (som jag trodde) märkliga prydnadsföremål som den ljuvliga karln hade den dåliga smaken att ha stående på tamburgolvet: en mycket ful, gråaktigt fläckig gris av obestämbart material. Den log lika stelt tillbaka mot mig. Var hade jag hamnat? I vilken krets?

Det var ett tag sedan detta hände. Jag har förändrats. Kärleken gör mirakel. Min senaste goda gärning, när det var så iskallt nyligen, var att handla HUNDBOTTINER (små stövlar som liknar slappa boxhandskar ungefär) åt den förtjusande voffsingen, som vid rastning i snön ynkligt lyfte sina frusna uttertassar en och en och därvid tittade så vemodigt att hjärtat nästan brast.

I julklapp fick han ett jätteben. Och jag utbrister numera i sinnessvagt joller så fort den stackars hunden verkar sakna något. En såååå stilig vovve! Vilka ståtliga rödbruna pubägarmustascher, vilka själfulla ögon, vilka lena öron och kraftfulla tassar - Världens Vackraste Tax!

Här kan man, dessutom, snacka om att bli SEDD. Han följer varje rörelse man gör, varje tugga man tar. Han lyssnar på varje ord ("ut" till exempel). Han håller långa tal när han känner sig förbigången. Och...eh... den där fula latexgrisen... ja den var ju hans. Han har fått en ännu värre av mig. Han har flera. De piper gällt (han gillar dem för att de skriker på hjälp när han biter dem, har jag förstått). Jag och hans elvaåriga matte turas om att köpa gräsliga, skrikande grisar åt honom.

Vi har även varit på HUNDCAFÉ och han har ätit delikatesstallrik och sjömanspepparkaka. När jag drar fram vantarna ur kappfickorna följer nu ofta en svart liten plastpåse med. Jag ler fånigt mot alla slags hundar på stan. Kort sagt, en helt ny värld har öppnat sig, kan man säga.

Hund. Den kommer, den ser, den segrar. VUFF! Läsare som till äventyrs inte har sett filmen "Turner and Hooch" kan lämpligen gå in på Youtube och kolla några klipp. Så förstår ni vad jag menar.