Issociationer

I dessa vackra vintertider kommer jag försent till saker för att jag stannar och stirrar barnsligt begeistrad på snön, hur den fäster vid trädens grenar, hur björkarna liknar vattenfall. Längre bort far barnen som små färgglada bävernylonkarameller nerför den kritvita pulkasluttningen.

Något jag hört: i ett av Afrikas många länder ska det finnas en mytologisk motsvarighet till "Helvetet" - som man föreställer sig helt vitt. Hur är det då att se detta?

Andra associationer: de kusligt vackra scenerna i Ang Lee´s "The Ice Storm", när pojken är ute på natten. Och Tarjei Vesaas fantastiska roman "Is-slottet". Därtill H C Andersens saga "Snödrottningen" som alltid har fascinerat mig (hade hoppats hitta boken i mina hyllor och lägga in ett citat men jag har för dålig ordning. Kanske hittar jag boken i min ateljé).

Jag minns också en mycket klar och kall dag på åttiotalets slut, det var då minus 31 här i Stockholmstrakten. Möjligen minns jag den dagen så väl för att den också är ett fint minne av samvaron med en vän, som dog några år senare.
Vi gick längs den trolska stranden förbi Etnografiska Museet, och överallt hade vattnet frusit i märkliga formationer, iskristaller glittrade i ens ögonfransar, och känslan av att naturen var ett slags gåtfull katedral underströks av en ton i luften, på gränsen mellan hörbar och anad, som tycktes vara själva kylans. Och plötsligt: det dova, alltid lika märkliga ljudet av långsamma vingslag, när två kritvita svanar flög in och landade tunga och glidande på isen. Allt sitter som etsat.

Ps. Musikassociation: det finns ett parti i Purcell´s "The Faerie Queen" där Vintern träder in och man riktigt känner hur isen och snön lägger sig.

Det blev många associationer; kanske beror det på att det är så länge sedan man såg en vinter av detta slag här...