Mobbing - och "revansch"

Gott nytt år! Jag fortsätter på mitt spår om "frågor man får av journalister". När jag berättar att jag har erfarenheter av mobbing får jag ofta frågan: "Tycker du att du har fått REVANSCH nu?" Frågeställaren brukar säga det med viss emfas, och det verkar vara viktigt att få svar.

Jag tänkte nu därför att det kunde vara värdefullt med några funderingar kring begreppet "att ha fått revansch". Jag tolkar uttrycket såhär: "Någon eller några har skadat en person på något vis och senare har personen nått en punkt i livet (eller menar man kanske oftare "karriären"?) där han/hon belåtet konstaterar "Ha ha, där visade jag dem allt, titta så bra det gick!"

(För den som sett barnfilmen Zuperzebran, där en stackars liten mobbad tamzebra "som är annorlunda än hästarna" äntligen har lyckats vinna ett lopp över de elaka mobbande hästkonkurrenterna ( vilka då genast omvärderar och upphöjer honom ) kan det ligga nära till hands att kalla det här psykologiska fenomenet för ZuperZebraZyndromet. Revansch! Mycket omhuldat i berättelser och filmer där kreatören inte lyckats få bättre ideer till dramatik.

Nå. Det har aldrig - åtminstone inte MEDVETET, ska jag inskjuta - varit viktigt för mig att få "revansch". Jag är helt enkelt inte förtjust i det tänkandet, jag tror det leder in i en återvändsgränd. Kanske kan man få drivkraft av det en tid, men problemet är ju att man fortfarande definierar sig i relation till dem eller den som en gång, i oförstånd, mobbade en. Det är genom deras ögon man ser sig själv när man tänker i revanschbanor. De finns där närvarande i ens själsliv som hot eller sparringpartners.

Vad ska man göra då? "Förlåta" dem?

Jag har alltid varit lite misstänksam mot begreppet "förlåtelse". Jag tror nämligen att när man är någorlunda färdig med bearbetningen av en mobbingsituation, finns inget behov av att aktivt "förlåta" någon. I tanken "jag förlåter dem" riskerar ett slags konstruerat drag att smyga sig in, ett som påminner om bortträngning. För mig har åtminstone det enda fungerande förhållningssättet varit att se djupt på den vrede, den underliggande smärta och sorg jag själv bär på (av olika skäl, inte bara mobbingen). Och att, snarare än att sätta fokus på DEM ( mobbarna eller andra som tillfogat mig något ) vara vänlig mot mig själv och så kärleksfullt som möjligt ta hand om "mitt inre barn", och dess vrede, smärta och övergivenhet.

Genom att förstå och delvis kunna läka mina egna skador (vrede, aggression som stammar ur utsatthet) får jag också en viss förståelse för de själsliga sår som kan ha drivit mina angripare. I mitt liv har det inneburit ett starkt intresse för psykologi och kommunikation. Bättre det än att gå genom livet med boxhandskar. (Kanske kan denna typ av förståelse i o f s kallas förlåtelse? Risk för hårklyverier och ändlösa betydelsediskussioner...)

Bäst att tillägga kanske att ett blogg-inlägg inte precis kan penetrera alla aspekter av den här frågan. Det är redan för långt... Jag hade förberett och tänkt lägga in en ljudfil där jag läser min novell "Utflykt" som berör temat, men det verkar tyvärr inte gå att lägga in en ljudfil i bloggen. Kan alltså bara rekommendera läsningen; novellen finns i min samling "Den förunderliga kameleonten" eller i "4XEdelfeldt" som är alla mina novellsamlingar i en pocket.