Författarens skämmiga vardag

Bokhandelsmedhjälpare som har varit med ett tag kan berätta att man måste hålla ett öga på insmygande författare. Om man ser en författare (vanligen inte av bestsellers) som med skyldig hållning och sneglande blick tassar in bland hyllorna, och strax därefter lämnar lokalen på samma vis, kan det vara nödvändigt att sedan gå och kolla vad som hänt med skyltningen. Troligtvis har författaren ställt fram sin egen bok så att den ska synas tydligare. I extra pinsamma fall ligger där kanske en hemtillverkad lapp: KÖP DEN HÄR OCH DITT LIV FÖRÄNDRAS! Och i fall där bokhandeln valt att inte alls saluföra författarens bok (t ex nya Akademibokhandeln) kan man där möjligen finna ett av hans/hennes egna stackars friexemplar till salu, kanske ett sista trådslitet ex med pommes frites-fläckar från författarens sista påvra lunch.

Själv har jag, sedan jag fick min senaste bok (denna gång i genren psykologi/personlig utveckling) utgiven, varit fixerad vid att få se den i psykologifackbokhandeln Marelds skyltfönster. Trots två stora intervjuer i DN och SvD om boken har detta ännu inte hänt , kanske för att jag (huff! ynf!) inte betraktas som tillräckligt seriös eller gedigen i genren.

Nyligen var jag inne i den bokhandeln för att köpa Johan Beck-Friis nya spännande bok om skam. Mitt eget alster stod förstås inte i fönstret nu heller. Förstulet spejade jag in i lokalen för att se om de alls hade den framme (eller ens hade köpt in den!!!), men min...eh...SKAM över mina egna tankar och känslor var så stor att jag blev lamslagen och inte förmådde gå längre in för att kolla.

Barnsliga känslor av ilska, och tankar på utanförskap och försmåddhet, drabbar mig alltid vid dessa tillfällen. EN röst inom mig säger: "Men vaaaar nu inte så egofixerad!" medan en annan ilsken stämma morrar: "Ta TAG i det här nu och KRÄV att de ställer fram din bok!", medan en tredje vänligare röst påpekar att det här ju handlar om att jag faktiskt, naturligt nog, vill nå ut med boken för att bidra med mina erfarenheter och insikter. (Till saken hör också att jag aldrig RIKTIGT har lyckats frigöra mig från den uppfostran jag fick av en far som såg det som viktigt att bli godkänd av auktoriteter).

Allt detta (och en medvetenhet om hopbitna käkar) passerar i mitt sinne medan jag skamsen betalar boken om skam till den vänliga kvinnan i kassan (samtidigt som jag undrar om hon alls känner igen mig. En bekant ville låna en bok av mig på Uppsala Stadsbibliotek och biblioteksmedhjälparen sa "Vem är det?")

Jag stoppar ner boken i väskan. En barnslig, sårig längtan efter att bli sedd finns kvar i mig när jag stiger ut i vinterkylan. Måste jag ändå kalla den för "revanschbehov" (se tidigare inlägg). Nej; "längtan efter att bli sedd och mottagen" är faktiskt något annat än att "söka revansch" - även om det kanske brukar vara just de känslorna som ligger bakom revanschbehovet.

Men i mötet med dessa känslor, grundlagda under min barndom och uppväxt, kan jag ändå förstå de sårade kollegor som, kan det tyckas, gör vad som helst för att synas mer, bli mer älskade, "få upprättelse". Ibland fungerar det ju: att skrika högt och slå sig för bröstet. Ärligare vore kanske att gråta som ett övergivet spädbarn. Vem ska trösta Författarknyttet?

Jag tröstar mig med att läsa Johan Beck-Friis utmärkta bok om skam. Och tänker att jag nog skulle ha skämts rejält om jag varit skamlös nog att... typ sätta mig själv i skyltfönstret med min bok i famnen och storgråta som en baby tills de blev tvungna att larma någon instans för att få bort mig därifrån.

Men i Akademibokhandelns fönster tycker jag däremot att att åttio procent av Sveriges författarkår BORDE sitta och gråta över det usla utbudet.....