måndag 18 januari 2010

Batteriet

En av de frågor jag ofta får är "Hur kan du vara så kreativ?"
För det mesta i mitt liv - även när tillvaron har varit knagglig eller smärtsam - så har jag känt något slags nyfikenhet på själva varandet och relaterandet till det; på själva den existentiella upptäcktsfärden eller hur man nu ska säga. Och den nyfikenheten tar sig uttryck bl a på konstnärligt vis, kanske för att just den kanalen uppmuntrades när jag var liten, och för att min "talang", min gåva, råkar ligga just där. Oftast finns det en massa ideer, bilder och nyfikenhet i mitt sinne. och, hoppas jag, en öppenhet.

Men ibland händer något konstigt: det är som om "batteriet" tar slut, utan att något särskilt tycks ha orsakat det (åtminstone inte något jag är medveten om då det händer). Inom mig finns då bara ett slags grå tomhet, som i en TV utan kanalkontakt. Och tillsammans med den kommer en sorts överkänslighet, som gör att minsta lilla uppgift känns oöverstiglig. En gråhet som inte tycks bero på något - på många sätt är den mer svåruthärdlig än en ilska eller smärta som har påtaglig anledning. Det kan komma en känsla av att vara på något vis "krackelerad" (extremt sårbar) och inte ens kunna vilja något.

Jag pratade en gång om sådana tillstånd med en person som är betydligt mer kreativ än jag; en otroligt begåvad dansare som tycks närmast "övernaturlig" i sitt uttryck; stark, originell, lekfull, en levande låga. Och jo, hon hade också sådana dagar, när energin bara var borta, när det var aska istället för eld inombords.

Sådana där tillstånd kan kännas hotande, farliga - och kanske på ett särskilt sätt om man är "egen företagare", om man själv alltid har ansvar för sin process, om man är sin egen chef...

Om jag har möjlighet, om jag KAN ta en paus en sådan sårbarhetsdag, försöker jag se vad den känslan (eller bristen på känsla) vill säga mig, t ex genom meditation.

Gråheten kan helt enkelt vara en stor trötthet, ett behov av vila. Eller så kan den bero på att något - liksom utan att jag märkt det - har triggat en gammal sorg i mig, en som ligger alldeles under ytan. Och kanske vill fram i form av gråt.

Eller så hittar jag kanske ingen förklaring. Då återstår bara att vara med gråheten. Att försöka vara ömsint med den där litenheten man känner just då; den där energilösa, krackelerade varelsen man är ibland. Jag menar inte självömkan, snarare "självömsinthet" - ett slags kärleksfullhet, att inte anklaga sig själv eller hetsa sig själv med vad man "borde" vara. Och om man MÅSTE göra saker, att försöka minimera dem eller tillåta sig lite långsamhet. Att på något vis vara en ömsint förälder åt sig själv, just i stunden.

Ofta får man ju höra att man ska "möta människor exakt där de är"(känslomässigt). Inte kräva eller pusha eller ge förnumstiga råd.

Lätt att glömma att det är välgörande att möta sig själv på samma sätt. Att inte bli rädd för gråheten utan ge sig själv ömsinthet i den. Och plötsligt kan något börja glöda igen...

2 kommentarer:

  1. Det fungerade! Tack! Jag har alltid flytt grått, men nu lät jag bli. Jag bara tillät en viss grå stämning. Och det var något som släppte!
    Varför skall man inte få vara lite grå ibland, tänkte jag. Vi bor ju i Sverige! Vi bor ju inte på Cote dazur.
    Ibland iallafall...
    Göteborg 19 Januari 0 grader, grått.

    SvaraRadera
  2. Hej, precis sadar ar det for mig ocksa. Oftast ar det inre landskapet en glittrande skog, befolkad av de mest fantastiska varelser, men ibland blir det till ett odelanskap, dar ingenting vaxer. Jag har ocksa forsokt att gora som du gor, acceptera och ga igenom det gra och det ar nog det enda som hjalper, fast ibland ar det ratt tungt det med.

    Manga varma halsningar

    K

    SvaraRadera