AVATAR

Många känner säkert ordet "avatar" mest som en beteckning för ett alias i ett spel eller på nätet över lag. Men ordet är urgammalt; sanskrit. När en gud ikläder sig ny skepnad och uppenbarar sig och verkar i den, kallas den nya gestalten just avatar. Vishnu t ex har en mängd avatarer ( en av dem, Matsya, syns ovan).

Det har kanske inte undgått så många att en avatar numera också är en coelinblå utomjording med lång fläta som slåss mot fantastiska monster (och utmärker sig på andra vis) på en planet med det likaledes mytologiska namnet "Pandora". Och att avataren egentligen innehåller en rullstolsburen amerikansk fd elitsoldats medvetande, medan soldaten själv ligger i en sf-teknologisk förvaringsmöbel på en rymdstation medan detta sker.

Känner ni igen det här har ni kanske t om sett filmen AVATAR (regi James Cameron). Är det en film med Samvete? Är det en film som Solidariserar sig med Urbefolkningar och vill slå ett slag för ett ekologiskt hållbart andligt helhetstänk (läs: de blå rymdvarelsernas "indian"-liknande kultur)?

Mja. Det är en tekniskt häpnadsväckande film (vi såg den i 3D) med många hisnande vackra scenerier från en främmande värld, en del gripande kärleksscener och många tillspetsade situationer. Elvaåringen vi gick med älskade den (även om hon tyckte det blev väl mycket krig) och jag kan verkligen förstå henne.

Men storyn! Elitsoldaten, i avatar-skepnad, som är i de blåas by för att sondera inför de vapenbestyckade Tellus-människornas förestående utgrävningar efter grundämnet "unobtainium"(suck) blir kär i en blå urbefolkningsflicka och vill snart hjälpa till att rädda folket och dess kultur undan roffarna från miljöförstörda Tellus.

Det är bara det att det känns som om Cameron har tänkt såhär: Ok, vi låter en Andligt Högtstående Minoritet angripas av militärt överlägsna flåbusar från jorden (Vietnam! Irak! Amerikanskt Dåligt Samvete!). Sen ser vi till att de ädla vildarna hamnar i en SÅ hopplöst trängd situation att de Faktiskt Måste Försvara Sig. Och vem får då tillfälle att axla rollen som länge inväntad Messiasgestalt, rycka ut som hjälte och formera styrkorna, om inte vår vän elitsoldaten. Som det kan hampa sig!! Alla fredliga alternativ är ("ÄNTLIGEN! " känns det som Cameron tänker) uttömda och nu MÅSTE DET JU BLI SLUTSTRID! Och sista timmen av filmen excellerar i elefantiasis-pangpang med monstruösa stridsmaskiner och skogsbrand.

Självklart överlever både hjälten och den onde onde generalen som leder Tellus-styrkorna vad som helst tills de ("ÄNTLIGEN!") får mötas i strid man mot man. Men det sista dödande pilskottet mot ondingen avlossas i sann "feministisk" anda av hjältens blå urbefolkningsflickvän. Så har både feministerna och urbefolkningsälskarna fått sitt - eller hur? All´s well that ends well: naturen visserligen sönderbombad och förstörd men hjälten mottagen av urbefolkningen, forever king.

Och det som hade kunnat bli en fantastisk, annorlunda, hoppfull film om utbyte mellan kulturer, en spännande skildring av mötet med den hallucinatoriskt fantasifulla djungelns alla arter, växter och äventyr (inte nödvändigtvis, som nu, mest med blodtörstiga monster) och dramatiken som uppstår i kulturmöten, vad blev det istället? Jo en vanlig krigsrulle med maximala effekter och budskapet om ett Gott Och Oundvikligt Krig. Wham, bam, thank you man!

Varför är det så sällan intressant att skildra andra lösningar - t ex att de olika grupperna lyckas kommunicera och lära av varandra? I synnerhet i en film för ungdomar. Tror man att det bara är slagsmål och krig som kan upplevas som riktigt spännande av målgruppen? Vad kostade filmen? Vad inbringar den? Jag förmodar att Cameron kommer att skänka stora delar av vinsten till urbefolkningar, eftersom han tycks ömma så mycket för deras seder. Säg att det är så, någon!