Miljön (inte så lättsamt)

Vaknade och såg framsidan på DN, ett foto av kravallpolisryggar, en massiv insats mot protesterna utanför klimatmötet i Köpenhamn. Tänkte: så ser maktens ansikte ut (bortvänt, uniformerat) medan ansvaret för en förändring lämpas över på medborgarna; det är deras "val" som avgör framtiden - försöker politikerna få oss att tro.
Så vi sopsorterar vidare... betalar våra pengar till Greenpeace och skriver på Avaaz listor.

Under tiden gnuggar den "miljövänliga" kärnkraftslobbyn händerna, och "klimatmöten" blottar den till synes oöverstigliga klyftan mellan den rika och fattiga världen (och alla dess komplikationer, som handlar om mer än fattigdom och rikedom). Det som inger hopp ÄR möjligen att miljörörelsen börjar bli en massrörelse. Och tydligen var polisen i Köpenhamn ovanligt "snäll" läser jag. Men vad var det de skyddade? Ska vi kalla det "maktens inhägnade letargi"?

Nej, jag var alltså inte där och demonstrerade. Finns det andra sätt att säga sin mening? Jag återkommer nu till den där ensliga protestaktionen som jag envisas med sen tre år. Att jag inte flyger, alltså. Den verkar absolut inte ha någon inspirerande effekt på folk. De tycker mest att jag försöker ge dem skuldkänslor, de surnar till och påpekar att t ex tillverkningen av en soffa förgiftar miljön mer än en långflygning. Nå, jag har sagt i radio att jag inte flyger, och även om säkert ingen minns det, känns det nesligt att släppa den protesten...

Men det mesta man kan göra känns rätt futtigt. Sen är jag lite miljöskenhelig också. Jag åker gärna bil med min kille (istället för att hälla socker i hans bensin???) dessutom väl medveten om att han inte alls skulle kunna fixa sitt jobb och sin inkomst utan bilen... Jag färgar håret med otäcka färger (det är egentligen kritvitt) mm mm.

Jag äter dock inte kött och sopsorterar tämligen nitiskt. För ett par år sen skrev jag libretto till en opera om vad vi gjort med miljön, www.sopoperan.se . AnnLouise Liljedahl (den ena "kufen" i gårdagens youtube-länk) skrev musiken (fotot ovanför är från operan som hade maffig scenografi, för fler bilder se www.leonardsson.se/sopoperan/index.htm).

När jag gjorde research för texten googlade jag på saker som jag hade mått bättre av att inte veta, t ex "mutations due to warfare/pollution", mm. Jag läste även en bok om olika massförstörelsevapen/tekniker, och vad som dröjde kvar efter läsningen (förutom illamående) var en oändlig förvåning -som möjligen kan kallas hoppfullhet i den mest absurda av världar - över att det ännu finns något liv kvar på den här planeten.

I alla fall. Mot slutet av operan finns ett parti där all denna deprimerande miljökunskap gestaltas på scenen, i form av en undergångsmardröm som drabbar huvudpersonen (sjungen av Rickard Söderberg). Mitt i strömmen av giftskandaler, atomvapenarsenaler och andra tunga miljöhot hörs inlagd en liten gäll tantröst som skanderar: "JAG sorterar MJÖLKPAKET, så blir vår jord allt MINDRE het!" Och tyvärr hör jag den i andanom varje gång jag källsorterar och bär iväg kassarna till den ganska avlägsna återvinningsstationen....

Operan var en del av ett återvinningsprojekt som också innehöll en utställning och mässa om hur vi återvinner bäst. Betydligt fler gick på själva operan (underhållning) än på mässan.

Problemet är att frågeställningen "Vad göra för miljön?" troligen alstrar mer dåligt samvete och maktlöshet än hopp.

Betecknande för dehär frågeställningarna är att jag, t ex, känner mig som en hycklande idiot för att jag ö h t har skrivit om dem i en blogg istället för att bränna mig själv levande på Sergelstorg som protest. Det dåliga samvetet och komplexiteten inbjuder till ett plågsamt dubbelseende i vardagslivet. Med det menar jag , i ett helt konkret, småskaligt exempel, såhär: impulsen "Jag är sugen på exotisk frukt" ställs mot tanken "Hur ser livet ut för kommande generationer?" och så kommer den obesvarbara frågan: "Hur stor roll spelar det om jag avstår från den exotiska frukten?"

Till slut har man skuldkänslor för att man alls finns till - jag läste dock häromdagen att till och med ens begravning ställer till det för miljön. Får väl infoga i mitt testamente att jag vill frystorkas.

Under tiden sysselsätter jag mig med att lära mig mer om ickevåldskommunikation och psykisk läkedom ( www.friareliv.se och www.zen-coaching.com ) - en grundläggande förutsättning för att människor ska ha kraft och empati nog att alls leva ett engagerat liv. Ett litet strå till stacken. Hoppas jag fåfängt.