söndag 6 december 2009

Konsten att misslyckas















Det här är en bild målad av örebrokonstnären Magdalena Eriksson http://www.konstochfolk.se/artist_s.aspx?art_ID=23"
Den heter "Den missförstådda artisten" och jag är väldigt förtjust i den. Jag brukar tänka på den när jag känner mig just "missförstådd" och den väcker då ofelbart min humor, varpå allt känns lättare.
Som artist (konstnär, författare) har man många tillfällen att känna sig missförstådd. Man har också - vilket är temat för detta inlägg - många tillfällen att uppleva hur det känns att "misslyckas". Målar man så är det ju en del av processen. Jag vet, eftersom jag målar rätt mycket just nu. Man kan hålla på med en bild i veckor, och sen "blir det ändå ingenting", och man får helt sonika måla över misslyckandet med en neutral grundfärg och använda duken till något nytt. Det "absoluta misslyckandet" ingår som sagt i den skapande processen, och man måste lära sig att se det som nödvändigt.
En annan örebro-konstnär, Josefin Ahlström, som jag brukar ha långa intressanta telefonsamtal med, säger ofta kloka saker, bl a om hur konstskapandet påverkar livssynen och vice versa. Hon gjorde mig uppmärksam på just detta: att en människa som sysslar med skapande tenderar att utveckla en positiv syn på "misslyckande" över lag - dvs man prövar något, "misslyckas", får nya ideer av haveriet och går vidare - en inställning som inte nödvändigtvis är central hos andra. Rädsla för "misslyckande" håller troligen kvar många människor i roller de inte trivs med - medan konstnärligt skapande helt och hållet bygger på acceptans av ständigt "misslyckande".
Underligt nog hade jag aldrig tänkt på det så - att acceptans av ständigt misslyckande är grunden för ett kreativt liv; och att den insikten då tenderar att prägla hela ens livssyn, vilket ju är positivt eftersom det kan göra en modigare. Det är ju samma sak med författande, ju: man kan plötsligt upptäcka att stora sjok av skriven text - veckors eller månaders arbete - är helt döda och oanvändbara, men någonstans där finner man några ord som bränns och man vet att just där, i de orden, ligger den levande essens som är utgångspunkten för en vital fortsättning.
Att göra en liknelse med själva livets experimentverkstad känns förstås ofrånkomligt här...
Ps. Talade igår med en erfaren bloggare som har 85 000 läsare och frågade försiktigt om hon trodde att folk fortsatte att läsa en blogg med glesa inlägg och hennes svar var förstås - nej, det måste vara något nytt varje dag. Efter en stunds eftertanke valde jag ändå att fortsätta såhär; jag vill bara skriva när det känns som om jag verkligen har något att säga....

2 kommentarer:

  1. Jag känner likadant när jag, försöker, skriva låtar. De som inte känns speciellt bra är behagliga att jobba med eftersom kraven försvinner, det blir ändå inte något "mästerverk". Istället kan man leka med vad man har. Kanske något dyker upp som man senare har användning av, som du skriver.

    SvaraRadera
  2. Så klokt - tack för den!

    SvaraRadera