"Dumhet" och djup

JAG tycker EN sak - och DU tycker en annan... och om jag gillar dig kan jag känna mig jättesårad eller arg när vi tycker olika - om t ex en film, en bok, ett synsätt, en människa, en situation, ja vad som helst. Lätt då att ordet "dum" kommer in i bilden. Antingen känner JAG mig dum eller så (hemska föraktfulla tanke!) utnämner jag dig till dum.

Låt oss säga att flera av mina vänner gillar en viss film. Ja, låt oss säga att filmen har blivit ganska unisont hyllad även i vidare sammanhang. Låt oss sen säga att jag går och ser den, och upplever den som tråkig, ytlig och förljugen.
Jag kan bli helt häpen över hur stark min känslomässiga reaktion kan bli i en sådan situation. Tanken kommer: lever dessa människor, som jag trodde jag kände väl, i en helt annan värld än jag? Har de en helt annan livssyn än jag, en annan längtan? Kan de överhuvudtaget förstå MIG, vad som är värdefullt för MIG? Stor harm.
Samma reaktion kan givetvis komma till mig om JAG är väldigt förtjust i något och rekommenderar det till en nära vän, som inte förstår värdet av det alls. Och där går man sen och tänker antingen "är jag dum?" eller "är de andra dumma?"

Det har tagit mig tid att förstå vilken känsla som EGENTLIGEN ligger till grund för denna starka och fördömande reaktion. Den beror helt enkelt på att jag KÄNNER MIG OTROLIGT ENSAM när andra inte tycker som jag. Jag hamnar i en välkänd gammal öken av övergivenhet och längtan efter värdegemenskap. Känner mig som en rund plugg i en värld av fyrkantiga hål.

Så när jag tänker att "folk är dumma" är den underliggande känslan egentligen en längtan efter gemenskap. Lite skönt att inse det... och då kan man plötsligt slappna av så pass mycket att man kan lämna den attityden och till och med bli nyfiken på VAD den där "usla filmen" har gett min kompis. Kanske är det inte alls som man tror. Och kanske kan det bli ett djupt och meningsfullt samtal på den grunden.

Jag hade en far som levde i en förtvivlad ensamhet, övertygad om att de allra flesta människor var "dumma" (särskilt kvinnor). I sin förtvivlan utvecklade han en hånfull attityd, som gjorde det svårt att nå honom.
Det har slagit mig att det han längtade efter när han pratade om folks dumhet, var just djup och meningsfull kommunikation med andra - men han saknade de insikter och verktyg som gör sådan djup kommunikation med andra möjlig. Vem vill öppna sig på djupet inför någon som är hånfull och dömande? Vem har lust att prata fritt med någon som tycker att man är dum? Så han fick ständigt bekräftat för sig att "människor saknar djup". Och det djup han sökte hittade han bara i böckernas värld, vilket ytterligare bekräftade hans tes att "bara bildat folk har djup". Dessutom var han en rädd människa och vågade bara se djup och mening i sådant som var godkänt eller formulerat av auktoriteter.

När jag tänker att någon (en annan eller jag själv) är "dum", rör jag vid den ensamhet och förtvivlan som var hans. Och jag påminner mig om att folk inte är dumma eller kloka, att man inte kan sortera människor så; alla människor kan vara "dumma" i situationer de inte förstår, eller när de är rädda. Och i andra situationer, där de är lugna och öppna och inte regeras av sina själsliga sår, kan samma människor vara "kloka".
Känns skönt att påminna sig själv om.

Bilden nedan föreställer förresten en fin utter(troligen klok) från en av mina favorit-feel-good-sajter, dailyotter.org.