Häromkvällen spelade vi Trivial Pursuit, min kompis, mina guddöttrar, min guddotterson och jag. En fråga på ett av korten löd: "Vilken gud firas i maj genom att man släpper fåglar fria?"Döm om min förvåning när svaret blev "Buddha". Jag hade inte ens trott att det fanns någon som trodde att Buddha var en gud, än mindre att en sådan person skulle tillåtas husera i TP´s kunskapspanel! Buddhism är ju inte en religion (den är att betrakta som ett förhållningssätt, en livslära - enligt Buddha själv) och om någon hade vänt sig till Buddha som vore han Gud, hade han troligen svarat något klurigt om allas vår buddha-natur, som kan sökas inom oss...
I dessa tider när Guds existens (eller icke-dito) dryftas så ofta, och i en så upptrissad stämning, kan ämnet när som helst komma på tal. Istället för frågan "AIK eller Djurgårn?" som brukar riktas mot nervösa vandrare i stan efter en match, kan man snart vänta sig frågan "Troende eller ateist?"
Själv brukar jag, om jag får frågan "Är du troende?" svara att jag snarare är "upplevande"...
För en tid sedan hade jag ett givande samtal med en spränglärd professor, som beskrev sig som agnostiker och alltså vill lämna frågan om G´s existens öppen. Han såg det inte för otroligt att man någon gång i framtiden skulle finna vetenskapliga bevis för att G existerade, och till dess borde man varken fixera sig vid den ena eller andra inställningen. Jag frågade honom varför det var så viktigt för honom att G´s existens eller icke-existens skulle bevisas vetenskapligt, och han verkade förbryllad över frågan, besvarade den inte.
Lite senare frågade han om jag trodde på Gud. Jag sa att jag skulle svara på frågan, om han först definierade vad han själv menade med "Gud". Han verkade tro att jag drev med honom, men det gjorde jag inte...
I somras gjorde jag mitt inlägg i "Gud-debatten" i DN (dock inte under den smetiga rubrik som någon på tidningen försåg min text med, och bilden har jag inte heller valt) www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/inger-edelfeldt-ar-det-konstigt-att man-langtar-1.909845
Finns Gud, eller ”tror du på Gud” är väl frågor som sysselsatt människor sen hedenhös. Aldrig tror jag mig ha hört någon som ifrågasatt vad man menar med Gud. Man menar kanske som barn en skäggig gubbe bland molnen, och som vuxen kanske ”nån slags kraft därute” (eller nå´t). Buden är många och alla är abstrakta föreställningar om en kraft större än en själv.
SvaraRaderaEfter ett halvt liv kom jag i kontakt med den danske författaren och intuitionsbegåvningen Martinus (1890-1981) som under sextio år skrivit sitt livsverk ”Tredje testamentet – livets bok”. Det kan sägas vara en intellektualiserad version av kärnan i de flesta religioner eftersom källan är densamma hos alla. Men främst är det kristendomen och Jesus som står fram som en slags förebild för den kommande människan; människan i Guds avbild. Det mångtusensidiga verket är kosmiska analyser (i betydelsen eviga sanningar) där inte någon sida av livets yttringar är undantagna. Ingen sida av verkligheten har lämnats oförklarad.
Detta ”Tredje testamentet” vinner allt större tilltro i takt med att man förstår det. Allt överblickbart är kontrollerbart och stämmer med vår verklighet. Tack vare denna tilltro är man också böjd att tro på det som också ligger bortom vår förmåga att förstå. Det måste ju finnas entiteter bortom våra förståndsgåvor och synskärpa. Och på samma logiska vis som förklaringarna varit för de av oss kontrollerbara entiteterna, på samma vis fortsätter Martinus att förklara saker som ligger bortom vår fattningsförmåga. Låt vara att dessa förklaringar för oss vilar på vår förmåga att tro, men denna tro vilar på tilliten till att den övriga och kontrollerbara verkligheten stämmer. Den övertygande elegans han har gett förklaringar på sådant vi själva kan kontrollera fortsätter bortöver det fördolda, och därmed vinner Tredje testamentet en välgrundad tilltro till allt som ligger bortom vår uppfattningsförmåga.
Hur som helst vilar mycket av det vi är säkra på här i livet också på tro. Vi tror att verkligheten är som vi uppfattar den, trots att partikelforskarna kan peka på att exempelvis materia egentligen bara är vågrörelser i olika frekvenser. Vi tror att vi bara lever en gång och att livet börjar vid födelsen och slutar vid döden. Reinkarnationsbegreppet är ordentlig underbyggt hos Martins, t.ex. Man känner att det måste vara som Martinus beskriver det och att det skulle vara orimligt annars.
Så till frågan: ”Finns Gud”. Ja, det gör han, men kanske inte som man föreställer sig. ”Gud är allt som finns” säger Martinus lakoniskt. Gud är ett gigantiskt levande väsen som omfattar allting i hela universum. Hans fysiska organism är all den ”fasta” materia som finns där. Och hans tankar och känslor är summan av alla levande varelsers tankar och känslor. Han är inte bara god enligt vad vi normalt uppfattar som godhet, utan god i betydelsen att allt måste finnas för vår utvecklings skull. Mörker och lidande är alltså lika nödvändiga för vår förmåga att uppfatta tillvaron, som ljus och lycka. Utan sin motsats kan vi inte uppfatta någonting. En värld utan kontraster är icke existerande.
Härmed kommer också lösningen på problemet som sysselsatt kyrkan i alla tider: teodicé-problemet. Om Gud finns, varför finns det så mycken ondska? Här har kyrkans potentater gnuggat sina geniknölar utan att komma till någon förklaring. Man tänker vanemässig så ”att om Gud är god, hur kan han tillåta allt lidande och mörker i världen?” Men som Martinus förklarar saken så måste all förnimmelse vila på kontraster. Inga kontraster – inget medvetande och ingen förnimmelse överhuvudtaget. Dessutom kan man ju förställa sig att jävligheterna kunde vara betydligt värre än de som exponeras i vår värld.
”Tror du på Gud”? Eller ”finns Gud” kan vi alltså byta ut mot frågan om vi tror på verkligheten eller om huruvida denna verkligen finns. Och dessutom kanske vi inte behöver kalla Gud för en ”han”; Gud har inget specifikt kön eftersom han (för enkelhetens skull) är summan av alla kön.
Hare bra / Jan Seilitz, Stockholm