onsdag 17 mars 2010

Brev... och andra brev


Jag blir oftast glad när jag får brev eller mail. Oftast har brevskrivaren integritet och vill berätta om sitt liv och ev. läsupplevelse UTAN att komma med underliga antaganden, projektioner och önskemål beträffande MITT liv och uttryck.

Ett visst slags brev av mindre uppiggande slag får jag ibland. Fick ett häromdan. Det börjar med ett personligt, för att inte säga närgånget, tilltal, ungefär som om jag vore brevskrivarens intima vän. Sedan följer lite högstämt smicker varpå brevet går över i projektioner och fortsätter med en livsberättelse och en Sanning (som jag, adressaten, förmodas köpa om jag nu inte vore så RÄDD som brevskrivaren antyder att jag är) samt en Lära som säkert är lika användbar som många andra läror och en Teori, säkert användbar även den, som jag, just jag, bör hjälpa brevskrivaren att sprida.

Ja, alla människor har något att bidra med och alla har sin sanning, kanske missförstådd, kanske så livräddande som personen tror. Åtminstone för någon eller några. Så långt är jag med. Men när någon som knappt har träffat mig (eller inte alls) anser sig ha Sanningen om MIG, så känns det... ja, just påträngande (en reaktion som brevskrivaren säkert skulle tolka som att "hon är rädd för sanningen om sig själv", och sådär kan det hålla på i evighet sedan).

Nå, att tro att vi vet en massa om andra, som de är för "rädda" för att hålla med om, är väl en ovana som vi alla håller oss med ibland. Vi tror att vi "hjälper" den andra personen genom att ge henne/honom en analys av hur hon/han fungerar, och, underförstått, vad hon/han borde ändra på. Sånt har självklart jag också hållit på med, och faller fortfarande ofta in i det. Ni vet, man talar, gärna i förtäckta ordalag, om för någon hur rädd, inskränkt och dum den är. Och förväntar sig då att personen ska svara: "Tack för att du påminde mig, jag ska genast bli mer öppen, vidsynt och klok!" ?????? Jag rodnar när jag tänker på vissa Analyser jag själv skrivit till folk i min dag.

Om jag nu berättar om påträngande brev jag skrev i tonåren till mina rockidoler (som de säkert slapp läsa) så ligger det lagom långt bort i tiden (typ fyrtio år) för att kännas opinsamt.
"You know where all the roads meet, you can´t escape your fate" påpekade jag t ex i en dikt/sångtext sänd till Carlos Santana. Nu har jag glömt vad hans "fate" skulle vara (kanske att träffa mig, fjorton år och iförd vampyrtänder knådade av tuggummi?) , men jag minns att breven ofta innehöll psykedeliska porträtt i akvarell av idolerna. Men jag var fjorton ju. Eller möjligen femton...

3 kommentarer:

  1. Usch, jag både rodnar och ryser "å mina och andras vägnar".. (tack gode gud att jag bööörjat fatta det där)

    SvaraRadera
  2. Det är preskriberat, väl? Idolbreven och de psykedeliska porträtten, alltså. Fast somligt är ju väldigt kul att ta fram och titta på fortfarande...

    SvaraRadera
  3. Jo, man var på vissa sätt liksom lite oförvägen....

    SvaraRadera