Som bildmakare är man ju intresserad av linje och färg (bland annat). Jag har tidigare mest haft en renodlad tecknares förhållningssätt till färg (=färgläggning) men under det senaste året eller så har en ny upptäcktsfärd börjat. Den gäller både HUR man lägger på färg och själva färgnyanserna i sig - vad händer med dem när de samspelar, vad associerar jag dem med, vad väcker de för känslor, minnen etc?Att iaktta färger i min omgivning är ständigt spännande. Och att försöka se något intressant i varje färg. Men det verkar som om vi alla har åtminstone NÅGON färg som vi inte gillar - vilket kan vara obegripligt för den som gillar den.
Elvaåringen utpekade en husfasad i ockragult som ful i färgen (kanske för att den kan upplevas som "smutsig"; det är ju en jordfärg). Själv associerar jag den med solvarm sand om kvällen, sockerkaka, gamla muralmålningar, kasbahs i Marocko mm.
Färger som jag däremot kämpar hårt för att gilla är vissa av dem som förekom i åttiotalsmodet (och i åttiotalsretromodet som hänger sig kvar här och där) ett slags grönt, blått, cerise och lila som för mig har en "död och platt", "industriell", "mekanisk" klang, ett slags brist på vibration. Det är färger som liksom tar kål på allting annat i närheten, och med fördel kan användas på sånt som ska synas (den gröna finns t e x gärna på containers) Säkert finns det en kemisk (eller snarare fysikalisk) förklaring till "dödheten" i sådana färger. Vore intressant att veta!
Ville med detta bara säga hur kul det kan vara att reflektera över sitt förhållande till olika färger, varför gillar man dem eller ej, vad associerar man dem med, vad händer när de träffar varann? En angelägenhet för färgnördar kanske (ni andra får ursäkta).
Nedan ett utsnitt av flaskorna på Quality Hotel i Södertälje där vi var på en liten sportlovsvistelse med barnen (Tom Tits Experiment och allt det där). Ett trevligt hotell. Med märkliga färger (hotellmatta ovan). Ja ni har redan gissat det: kameran i mobilen, den som jag INTE ville ha, har gjort mig till experimenterande FOTOSLAV. Rimmar ju bra med färgutforskningen i och för sig. Inget ont som inte har nåt gott med sig.
Kul att du skriver om färg. Själv kan jag beskriva mig som närmast besatt av färger och gillar de flesta. Även rosa faktiskt, och jag kunde inte låta bli att notera i dina tidigare inlägg att du verkar ogilla rosa ( mobilfärgen...)Jag har funderat lite varför rosa är en "mobbad" färg och kan inte komma runt de obehagliga tankarna - är det för att färgen mest tilltalar kvinnor som den upplevs som lite löjlig? De manliga värderingarna smäller ju högre i vår kultur. Jag hörde en mamma som stolt berättade om sin lilla flicka som inte gillade rosa små hästar och sagoslott. Hon beskrev flickan som en pojkflicka som gillade saker och företeelser som förknippas med pojkar, det var mamman uppenbart nöjd och stolt över.
SvaraRaderaOm Alice i Underlandet hade varit inomhus i en tid närmre nu hade hon förmodligen hamnat i den där korridoren och sprungit mot flaskorna med de magiska dryckerna, på bilden nedanför.
SvaraRaderaGud! Den där korridoren! Den fick mig att sätta morgonlatten i halsen och mitt fikasällskap bad mig stänga ner sidan. Tänk dig att komma "hem" till det hotellet mitt i natten, kraftigt berusad och, givetvis, boende i rummet längst bort. Eller om man arbetade på ett sjukhus där de har sådana där färgade tejplinjer på golvet, som man ska följa för att komma till rätt avdelning. Hjälp.
SvaraRaderaKul tema tydligen!
SvaraRaderaJo, jag gillar rosa, visst - men inte ALLA rosa nyanser... och väldigt, väldigt mycket ÄR rosa.
Och egentligen är mobiltelefonen snygg, närmast plommonfärgad... jag hade bara en sån lust att bråka med försäljaren...