Filmupplevelser en inte begrip...

Kursen börjar först i kväll och eftersom det inte precis är promenadväder kan jag lika bra sitta här och skriva en lååååång bloggpost, som kan inhösta kommentarer (?) om film ända tills på söndag när jag har mer tid att skriva igen.

Jag och Taxmannen såg Arriagas "The Burning Plain" nyligen och jag fick samma känsla som av "21 gram" (filmad av Inárritu efter A´s manus), vilket satte igång en del snåriga funderingar. Here goes: när man ska skapa ett konstverk som till stor del behandlar tragedi, kan man förstås välja olika sätt att hantera stoffet. Arriaga pusslar, han närmar sig smärtans mittpunkt med ett slags utsökthet som gränsar till subtil sadism. Med det menar jag att han ordnar allting så estetiskt, så uttänkt, så att smärtan i tragedin blir ett vackert sår, friserat och utställt för att bli maximalt filmiskt perfekt på alla vis.

Och det ÄR en fantastisk film. Men den väcker ett visst obehag i mig just för att det där tillrättaläggandet - skapandet av det intrikata smärtsmycket - på något vis verkar vara regissörens huvudmotivation, snarare än den existentiella situation som filmen också skildrar, och som slutar i ett visst hopp, ett stycke tafatt närhetsglöd utvunnen ur katastrofbranden. Filmens huvudnot, det som stannar kvar, är ändå den estetiska: de perfekta bilderna, det perfekta berättandet.

Om jag jämför med en annan film om stor tragedi, Ang Lees "The Ice Storm", så finns där samma filmiska skicklighet men en mycket större värme, som om Ang Lee faktiskt är snäppet mer intresserad av mänskligt hopp om närhet än av att skapa "ett svindlande vackert sår".

Varför blir så mycket begåvad konst just som "The Burning Plain"? Är det rädsla för det outhärdliga som driver oss att skapa konstverk som är "svindlande vackra sår" - en rädsla som driver oss att göra intrikata, beundransvärda smycken av det alltför tragiska - så att hopp och värme och livsnerv bara blir underordnade facetter i bygget? Ja, jag tror det är rädsla som gör oss till sådana esteter.

Taxmannen förstod vad jag menade men kände inte samma obehag. Beror mitt obehag på att jag själv har lätt att stänga av och esteticera, och därför föredrar filmer som väcker mitt känsloliv snarare än lägger saker till rätta i ett pussel? (Arriaga själv har knappast varit förskonad från livets realiteter, med sin bakgrund). Men faktum kvarstår: The Burning Plain efterlämnar hos mig en frusen, lamslagen förnimmelse, medan The Ice Storm berör med en känsla av "hjälp, så viktigt det är att vi människor ser varandra, lever i äkthet, närhet, och kan stötta varandra när tragedier händer. För döden finns så nära..."

Å andra sidan (detta skrivs nästa dag) slår det mig hur mycket jag gillade en annan film, Fight Club (David Fincher efter romanen av Chuck Palahniuk), när jag först såg den. Det är ju också en genialt hoppusslad film som inte precis flödar över av det "hopp och ömsinthet" som jag säger mig värna så om. "Budskapet"(ett av dem, och inte det som främst intresserade regissören) i den var för MIG: "vad känslomässig avstängning kan leda till i en våldsfixerad värld". Men det finns sannerligen mindre utstuderade, varmare sätt att gestalta den frågan. Ändå fann jag filmen oavbrutet fascinerande när jag såg den första gången. Först andra gången vände jag mig bort från de våldsammaste scenerna.

Återstår bara att konstatera att upplevelse av film är något otroligt mångbottnat och att man som tittare kanske inte alltid förstår varför somt berör en, annat inte.

Och självklart tror jag inte att allt måste handla om "budskap", existentiella eller politiska (bevare mig för predikningar och förenklingar!). Men samtidigt tror jag inte att man kan skapa ett konstverk utan att ens livshållning färgar av sig i det - och BLIR ett slags existentiellt budskap - om hopp, hopplöshet, nihilism, estetik, längtan, cynism, bortträngning, opportunism, självbedrägeri. provokation eller vad som helst annat.

Och nu är jag ännu mer förvirrad än när jag började skriva denna post. Säkert nyttigt för mig. Som försöker förstå allt. Och påstår att jag är trött på ord....