Jaha, när man minst anar det så börjar en liten roman spira igen, nu med ny ingång (ingång nr 3, verkar funka hittills). Skrev alltså en NY ny början i går morse, och fick ur mig lite nu på morgonen också.
Troligen hände detta för att jag verkligen, verkligen slagit mig till ro med tanken "det behöver inte bli något".
Ingenting känns så inbjudande för en frustrerad roman. Den sträcker på sig och bildar nya hjärnceller någonstans i bakhuvudet.
Jag minns här min barndoms föreställning om spöken: man får ABSOLUT inte tänka tanken "Jag tror inte på spöken" för då blir spökena provocerade och MÅSTE dyka upp och skrämma en, eftersom de blir jättesura när man nekar dem deras existens.
Uppenbarligen gäller samma sak om romaner. Fast tvärtom eller hur man nu ska säga. Ja, ni hajar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar