I helgen hälsade jag på goda vänner utanför Halmstad (Norra Utmarken) och under en av våra långpromenader fann vi detta lilla fritidshus...
... försett med flera fågelholkar. Men vad är det som sitter längst ner på huset, undrade vi?
Skulle vi våga oss in i det fallfärdiga bygget?
Gick inte att motstå. Obs Zorro på väggen...
Hela huset fullt av små små stolar, som Livsnjutaren hade snidat och målat...
... Ett lyckoskrin. Och en hel del märkliga små talismaner...
Sorgsen gipshund betraktar havererat skepp...
Hade Livsnjutaren en sådan hund eller?
I den här kojan...?
Vem var han, undrar vi???? Ingen på bygden tycks veta...
Picasso lär ha yttrat: ”Jag vill vara rik, men leva fattigt”.
SvaraRaderaJaa … då kan det ju gå an att bo i koja … men dessvärre är verkligheten för många människor att både ”vara” fattiga och ”leva” fattigt.
Under mina många vandringar med packning, både här hemma och i andra världsdelar, har jag ofta frågat mig hur mycket ”livsnjutning” och ”naturromantik” vi skulle ha kvar om vi hade varit tvungna att vistas därute helt på naturens egna villkor – HELT, alltså.
Det vore väl ett ”personlighetstest”: Gack ut i skogen gott folk och njuuut, trots att ni är genomblöta, har glömt påsarna med frystorkat hemma och tappat kompassen … och inget toapapper …
För övrigt kan ju det här med livsnjutning vara mycket relativistiskt och beroende av vad man just gått igenom:
Min luffning i Australien för många år sedan inleddes med en vandring i Kakadu. Det var ohyggligt varmt – men jag hade ju gjort både tuffa vandringar i fjällen och varit i mycket varma länder, Amazonas och så där. Fast kombinationen av tung packning och värme hade jag missbedömt, så jag drabbades av mardrömmen: DEHYDRERING !
Kroppen blev så utmattad att jag kräktes när jag försökte dricka vatten … och det var flera dagars vandring kvar … (”We have to go on Lars!”)
Emellertid: Vid varje uppehåll stapplade jag fram till en skreva eller grotta och NJÖT högeligen en kort stund av svalkan därinne och efter de sju, åtta dagarna stannade jag kvar på en djungelstation och anpassade sakta min kropp till olika födoämnen: filmjölk, fisk, fågel och faktiskt: en rejäl köttbit med öl den tredje dagen (!).
Därefter fortsatte jag som planerat på egen hand (ja, fot då och buss …) genom kontinenten och ut på Tasmanien och det beryktade fängelset där så småningom.
Och jag NJÖT av att ha klarat den inledande krisen, som var nära att göra slut på mig. Jag kände mig nästan som Tom Sayers kompis Huckleberry Finn på nya äventyr …
Och läckra foton med min gamla helmekaniska Minolta SRT101 blev det. Det är bland annat de diabilderna, som jag scannar in i Mac:en nu för att få över dem i digital form där.
Ja ... detta om "livsnjutning".
/Hälsningar Lars
Självklart var ordet "livsnjutare" liksom en kommentar till Morbergs tidning....
SvaraRaderaOch Lars T; dina inlägg är intressanta och välformulerade - varför startar du inte en egen blogg? Det kan kännas lite märkligt att du skriver mer i min blogg än jag hinner göra själv... du verkar ha oerhört många erfarenheter och tankar så det skulle säkert bli en superblogg dessutom med fotografier från dina resor osv!
Ps angående kojan: ingen tycks ha BOTT där, inte ens övernattat, det har nog mera varit en "kolonistuga", inte nödvändigtvis tillhörig en fattig person; mera ett original...