Igår kväll höll jag i ett seminarium på ABF med titeln "Mindfulness i psykiatri, vård och samhälle" med kloka psykiatern Leena Maria Johansson som gäst. En lite ny roll som jag nog inte var som fisken i vattnet i; jag blir lite nervös när man måste hålla tider. Nå, det är jag själv som har placerat mig i rollen, så (tagit initiativ till seminariet). Och Leena Maria sa bra saker och kände sig väl omhändertagen i situationen.
I morgon ska jag prata om "Lycka" i ett annat sammanhang och till den änden har jag plöjt Svds serie om lycko-trend, positiv psykologi mm. Bra och sansade reportage som belyser saken från flera olika håll. Dock gjorde jag misstaget att ägna en del tid åt ett "lycko-test" som skulle visa hur pass nöjd man var... och hamnade lägre än jag hade trott (jag vet inte om jag känner mig "lycklig" men jag upplever livet som oavbrutet intressant och meningsfullt... )
Jag tror jag var grymt ärlig i testet och hamnade då på 3,9, medan folk i allmänhet tydligen brukar hamna på 4,3. Det stod att jag skulle få ut mycket av att pröva olika lyckohöjande metoder. Jag måste säga att det gjorde mig lite smått "olycklig" att göra detta test, nämligen att hålla på med detta VÄRDERANDE av mig själv och min egen livsupplevelse enligt ganska stela bedömningsgrunder (man kunde dessutom göra om testet med jämna mellanrum för att kolla om man kunde få upp lyckosiffran, vilket bums satte mig i kontakt med min skräck för att hamna i prestationstänkande).
Mycket kan sägas om detta ämne.... TV´s serie om Jakten på lyckan tycker jag dock är sorgligt ytlig och liksom lite raljerande, vilket är synd. Så mycket i media handlar bara om att fiska upp något som tycks vara en "trend" och sedan bildas det bums en polarisering kring frågan. "Är du för eller emot lyckan?" liksom. Och någonstans försvinner nyanserna. De finns kvar i Svd´s artikelserie däremot.
Jag tror att konsten att vara lycklig handlar om att delvis få insikt om vad som är sk naturligt lidande (som vår gamle Budda talade mycket om; ålderdom, sjukdom, död) och att acceptera det som något som hör livet till. När jag accepterar att det är som det är, att allt är föränderligt, att inget går att hålla fast då kan jag surfa lycklig i stunden som är. Onödigt lidande däremot är grundat i förvirring, fastklamrande och tron på ett evigt liv (i den här kroppen). Det sorgliga är att i våran kultur försöker man hymla med förgängligheten. "Vi ska vara unga, friska och arbetsföra! Trygghet är att slippa kriser, sjukdom, ålderdom och död."
SvaraRaderaInte så konstigt att vi är olyckliga och känner oss värdelösa om vi saknar arbete, blir sjuka gamla och dör osv.! Jag säger bara som så att:
må alla varelser vara lyckliga och fria från lidande./Kali
Absolutely! Acceptera istället för värdera. Men inte så lätt alla gånger...Då får man acceptera att man inte kan acceptera.... och sen kanske till och med acceptera att man inte kan acceptera att man inte kan acceptera! Ett gott skratt på Vägen tillönskas du härmed av Lillbuddha Edelfeldt!
SvaraRaderaOch jag som tycker Jakten på lyckan med Hanna Hellquist är bra just för att hon är lite raljerande. Och kritisk till alla trender. Och tar upp metoder där i Gnesta som frivilla får prova på och upptäcka att man faktiskt kan bli lite lyckligare av att vara tacksam mot någon. Till exempel. Tänk vad man uppfattar saker olika. Jag tycker faktiskt det finns ett allvar i serien ... också.
SvaraRaderaHm... jag är nog lite anti-TV. Tycker liksom att saker och ting nästan alltid blir lite rumphuggna och tillrättalagda i TV... Inget ont om Hanna herself... det är formen jag inte gillar...så mycket går förlorat.
SvaraRaderaJag är på sista sidorna i din bok "Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor" och jag har i dagarna sett alla fem hittills sända avsnitten av "Jakten på lyckan". Jag har haft stor behållning av båda. Jag har dessutom roat mig med att diskutera ämnet lycka med vänner och hävdar min definition av lycka som: Att vara klar med det förflutna och redo för det nya. Vetenskapliga lyckoforskare menade i TV-programmet att vad lycka än var så var det statistiskt fastställt att den berodde på: 1) Psyke 2) Relationsstatus 3) Livsvillkor. Det må vara iakttaget och rätt, men allt dessa tre kan i sin tur sägas uppstå ur huruvida man är klar med det förflutna och redo för det nya. Har du återfått balans efter det som hände? Eller lämnade det spår i dig av stämningslägen, återkommande känslosvängningar, till synes omotiverade tankar, viljor, oviljor eller beteenden? Vissa känner igen sig mer än andra. Så jag skulle snarare vilja formulera frågan om hur man blir lycklig som: Hur blir man redo? Kan det vara genom meditation? Jag tänker att det är en väg i den mån man genom meditationen lyckas återkoppla till det bortträngda och utan tankar genomleva och avsluta det. Men för den som levt ett långt liv, där lager efter lager av bortträngda och därmed undermedvetna men laddade felstyrande minnen skapat en stor förspänning i alla livsval, relationer och emotioner så kan det nog bli en "best". Har man dessutom vuxit upp och lever i en kultur som är skapad av människor där alla bär fram samma bortträngande icke accepterande mönster (kulturen var för övrigt enligt forskarna en fjärde faktor för lycka) så kommer det kunna skapas nya situationer att bli klar med så fort man blir klar med en tidigare bortträngd situation. T.ex. används bortträngning för att dagligen kunna gå förbi en tiggande uteliggare, och blir du klar med minnet av det så måste du ta itu med att det som kulturen gör för uteliggaren gör den även för dig, osv. Det ser onekligen stort och tungt för att inte säga hopplöst ut - men positivt tänkande var inte en faktor för lycka enligt forskarna, tvärt vill jag tillägga. Att se, bekräfta och helt och hållet genomleva varje situation som den är, utan styrande av vilka känslor den skapar, och därifrån utan kvardröjande laddningar kunna gå vidare, är ju min definition på lycka. Men som sagt tidigare här, att acceptera sin olycka kan vara ett litet steg mot lycka.
SvaraRadera