Demiurgens ansikte

Detta, mina kära vänner, är HUNDENS GRIS. Den som jag köpte på skoj för några månader sen, för att den såg så outsägligt fånig ut. Hunden är fast på den. Den är som knark. Och den är det enda som han kan associera MIG med. Grisen ger ifrån sig gälla ljud som jag försöker låta passera som moln på himlen, alt. låtsas är ett tidigare bortglömt verk av György Ligeti.

Min teori är att sådana grisar tillverkas i en luguber fabrik nånstans i ett Tim Burton-landskap där tjock grön rök bolmar ur skorstenar av svart tegel. Små hostande, elaka gnomer jobbar där, tillfångatagna av en ständigt skrockande Johnny Depp i konstiga löständer. Då En Viss Dag randas kommer ett rymdskepp att landa och ut stiger Grisen själv, Ur-Grisen, stor som Turning Torso. Den nya världsordningen blir en ond dröm.

Vid närmare eftertanke var det kanske länge sen den där Grisen landade och tittar man noga kan man se den inristad i tempelväggar lite varstans.

Nå. Nog om grisar. Idag vaknade jag med en massiv huvudvärk som jag skyller på genomliden förkylning och vädret. Grått och en halv plusgrad redan. Snart dags att ta på dykardräkten och fiskarstövlarna och plumsa iväg till ateljén. Men först: kardemummakaffe och en lagom portion Deklarationsunderlag (tar aldrig slut, är som gröten i sagan).

En ljusglimt: tack snälla Ormen i telebutiken som lurade på mig en ny mobil. Kameran i den är jättebra, jag behöver inte köpa nån digitalkamera! Se nostalgibild nedan: visst längtar vi nu, på något absurt sätt, redan tillbaka till minus 21° och nyfallen glittersnö????