Såsom tidigare framgått är jag nyfrälst hundvän pga pojkväns strävhåriga tax, en till vanvett envis varelse som brukar gå efter mig och stöta en kladdig, sönderbiten, hånflinande och gällt pipande latexgris mot mitt smalben tills jag blir här-och-nu.Ja, vovven är söööt. Han är rolig. Han levererar öppen och direkt kommunikation om sina behov (sina egna kan man glömma, om de inte händelsevis handlar om oxytocin). Han älskar sin Husse så högt att han ligger vid toalettdörren och begråter flockledarens död då denne är därinne. Det verkar som om han numera räknar in även mig i flocken, speciellt sedan jag har börjat ge honom hundmassage. Häromdagen hittade jag ett av hans hårstrån i örat; det skulle inte förvåna mig om de finns ända inne i hjärnan på mig.
Men detta skulle inte handla om honom utan om DN Insidans artikelserie om hundar, som påminner mig om något som vi människor gärna säger/tycker om voffsingarna, och som gör mig lite lätt förstämd. Det där att de liksom sägs vara allt som vi människor "inte är". Ärliga. Kärleksfulla. Raka i kommunikationen. Mjuka och klappvänliga. En del av oss går t o m så långt att vi ser dem som "goda", medan människor - antyder vi - har något komplicerat, opålitligt och kanske rentav ondsint i själva vår själsgrund, vilket gör att det blir mysigare med en hund.
Undantagna från diagnosen om komplicerat och eventuellt elakartat själsliv är möjligen små barn.
Och visst ÄR det otroligt mysigt och förlösande för vuxnas själsliv med hundar (vilket DN´s serie handlar om). Och samma sak med små barn; men - och här kommer min poäng - det betyder ju inte att vi ska ge upp hoppet om, hur ska vi säga, hunden inom människan? Sannerligen säger jag eder: hunden i oss alla kan vara vår bästa vän! Jag menar, är det inte med hundar som med oss? En trygg och någorlunda konsekvent och kärleksfull uppväxt ger en glad och öppen hund, som inte bits i onödan? Medan motsatsen... jag ni förstår hur jag menar.
Och barn? Var det inte dem vi en gång var? Vi har väl inte blivit utbytta, som i "Invasion of the Body Snatchers"? Nånstans finns väl dedär spontana egenskaperna kvar - och väljer vi istället att se oss vuxna som "förlorade" eller förstörda och överromantiserar voffsingarna, dessa varelser som, handen på hjärtat, ibland inte har något annat val än att vara "snälla" mot oss - så kanske något viktigt riskerar att gå förlorat? Mellan människor?
Det var bara en tanke. Ni hade kanske också tänkt den. Ett glatt och öppet vovv sänder jag till er denna soliga morgon... någorlunda pigg och nyfiken på tillvaron trots att sl-trafiken inte är människans bästa vän just idag.
gillade att läsa din tanke..(har målat hundar ett bra tag nu av någon märklig anledning och tror det handlar om hunden i mig)
SvaraRadera"gillert" som vi säger här i värmland
Jag läser och skriver en del på en diskussionssida med medlemmar främst från USA. Många av dem säger med eftertryck att de älskar djur mer än människor, att djur är godare och viktigare än människor, att de skulle välja att rädda en drunknade hund hellre än ett drunknande barn. De säger att man bara kan få villkorslös kärlek från ett djur, inte en människa.
SvaraRaderaDe här människorna har säkert dåliga erfarenheter av människor, men jag tycker att de verkar omogna och oförmögna att hantera en hel annan människa med dåliga dagar, dåliga sidor, brister och fel. Jag är glad över den kontakt och kärlek som människor kan få av sina husdjur, men jag är rädd för en utveckling där människor kräver så mycket av en annan människa att ingen annan människa duger, bara en hund.
Jag älskar mina hundar väldigt mycket och får många behov tillgodosedda genom dem, kärlek, motion osv osv. Men är det inte lite typiskt oss människor att göra allt svart eller vitt? Hundar är goda människor onda....
SvaraRaderaKärleken är på många sätt och man kan älska både hundar och människor och alla andra existenser på olika sätt - de kompleterar varandra utmärkt!