Fish Tank

Det tog ett tag innan vi kom iväg på den. Jag hade varit nyfiken länge men kommer inte alltid iväg till biografen, filmerna brukar ha hunnit bli dvd-er innan vi ser dem (och "Apan" har vi visst missat på bio nu, tyvärr). I alla fall; om "Fish Tank" hade jag läst och hört så mycket, bl a en radiodiskussion om att vissa recensenter tycktes ha missat det sociala budskapet - att människor i en hård social miljö blir... ja, hårda då. Utsatta, och hårda.. Att flickans morsa, t ex, inte skulle vara så rå mot henne om hon inte hade det svårt.

Nu har jag kollat in recensionerna och tycker inte det verkar som om särskilt många av recensenterna har missat det budskapet? Däremot kan man fråga sig vad en etikett som "socialrealism" skapar för förväntningar (eller för motstånd) inför en film... Dvs att en film om människors känslor och situation i en gudsförgäten del av Sussex kallas "socialrealism" medan en film om människors känslor och situation i, säg, de mer designerchica delarna av London inte kallas så. Är det "socialrealism" bara när det handlar om fattiga människor? Känns lite som att placera filmen precis i den "fish tank" som personerna lider av att vara instängda i....

Nå. Var den bra eller var den bra? Karln och jag liksom vacklade ut från bion efteråt, ense om att det var en av de bästa filmer vi sett.

Om skådespeleriet har det ordats mycket, och visst var det fenomenalt. Naket, övertygande, med en nerv som gick rakt in i kroppen på åskådaren. Men allt det andra också: hur scenerier och symboliska detaljer, ljudbild, repliker, blickar, tempo, klippning och manus, exakt samspelade i en stark och sömlös helhet som var omöjlig att gardera sig mot... Dessutom: TACK för att här inte fanns någon styrande musik, utan bara befintlig ljudbild, med duvor på bakgård, grävmaskiner, hundskall och allt annat som hör vardagsverkligheten till - något som intressant nog skapade en helt annan känsla av.... musikalitet. Och gjorde scenerna så närvarande att man nästan kände doften av grus och svettiga gymnastikskor.

Och inga klyschor, varken sentimentala eller hu-så-hemskt- artade. Inga "typiska typer" som befolkade den hårda miljön, bara riktiga levande människor som kämpade för att klara sig, och som fick behålla sin värdighet eller (i fallet Connor) åtminstone sin komplexitet, eller (mamman) sin längtan och sin nakna utsatthet.

En regissör med en sällsynt känsla för syntes, skulle man kunna säga. Och - ursäkta en klyscha, som här känns sann - en film som liksom tycks utskuren ur livet självt, i det knivskarpa möte mellan stark smärta och stark längtan, där de stora livsvalen tvingas fram - flykt? beslut? avsked? resignation? Blindhet eller smärtsam klarsyn?

Man blir omskakad och får samtidigt hopp, men helt utan feelgood-smetighet. Tack, tack.