Och så var det dags för ett boktips igen. Men först ska jag klaga. Jag ska klaga på mig själv. Jag har ingen ordning på mina böcker. Ingen ordning på mina (typ tusen) skivor, ingen ordning i mina skåp, ingen ordning i mitt... syskrin (all tråd ihopsnodd i en stor klump med allt annat man har i ett syskrin. I min hjärna ser det likadant ut - dra i en tråd så kommer allt annat också med, i en stor associationsklump... när jag är snäll mot mig själv kallar jag det "kreativitet", annars "oreda". )
Ibland (på semestern) gör jag futila försök att strukturera, efter två veckors slit har jag någorlunda ordning. I ena klädkammaren, ungefär. ) I min lokal (ateljé, skrivarlya, zen coachingmottagning) har jag nån sorts ordning. Dvs ett system med vita draperier som jag drar för allt, inklusive bokhyllorna. Känns skönt. Men - vilket var vad jag skulle komma fram till: i vindskontoret hemma och i vindskontoret till ateljén har jag( bl a) ungefär fyrtio stora kassar med bra böcker, en del nitiskt märkta med listor på titlarna. Men. Jag har aldrig lust att gå upp på vinden och leta igenom dedär kassarna - och böckerna skulle jag således likaväl ha kunnat kasta. Vilket jag nästan aldrig förmår mig till, i synnerhet om jag gillar dem.
Nu har ni redan förstått att jag tänker tipsa om en bok jag inte lyckats hitta, och mest bara minns min fina läsupplevelse av. Det är alltså David Grossmans "Flickan i underjorden", ursprungligen skriven på hebreiska (eng titel "Someone to run with"). Grossman är en stark röst om palestinsk-israelisk fred men också en skönlitterär författare med stor friskhet, humanism och inlevelse.
Boken, som utspelar sig strax före andra intifadan, har som huvudperson den unge killen Assaf, som fått i uppdrag att hitta ägaren till en bortsprungen hund. Vovven följer sitt luktspår och drar honom genom genom Jerusalems gator in i diverse mycket speciella miljöer, på vägen till sin gåtfulla matte, sångerskan Tamar; och bilden av en tjej i en komplicerad livssituation målas upp. Samtidigt som en dramatisk social vardagsverklighet (nåja, många!) kommer nära läsaren, har berättelsen karaktären av en modern saga (läs: kärlekssaga), med lite "övernaturliga" inslag som hanteras med lätt och trovärdigt handlag. Vad jag minns är att jag inte kunde sluta läsa, att språket och berättelsen rörde sig lika lätt, ivrigt och nyfiket genom gränderna som hunden.... och boken kändes upplivande och hoppfull, bildrik och fantasieggande att läsa - dock utan det tydliga politiska engagemang som Grossman i andra sammanhang uppvisar.
Och kassarna på vinden står där de står. Eller har jag lånat ut boken? Gett bort den? Nu.... ska jag leta efter en cd med Rickie Lee Jones som jag lovat att låna ut. Och visst en cd till men jag har glömt vem artisten var? Suck..... Extreme Home Makeover, please!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar