Lycka!

Morgonen har använts bl a till telefonsamtal om min deklaration. Och i eftermiddag ska jag prata med en journalist om "lycka". I telefon frågade hon mig: är det inte vad din bok om känslor handlar om; ja alla dina böcker? Sökandet efter lycka?

Vi ska prata om DIG, försäkrade hon mig inträngande. Dina känslor, dina relationer, ditt LIV!

Det där kan ju bli jättebra. Om man kommer in rätt, liksom. Om man kan få prata om sina känslor just som EXEMPEL på mänskliga känslor över huvud taget, och om man hittar en balans mellan det allmängiltiga och det alltför privata.

Fast jag tycker inte det jag skriver handlar så mycket om "sökandet efter lycka". Precis som ordet "Gud" (se bloggpost 11 dec i fjol) är ordet lycka något vi tenderar att använda utan att närmare titta på vad vi egentligen menar med det.
Om jag har sökt efter något så är det väl snarare avspänning, självacceptans och liksom en "sanningskärna" inom mig.

Det lustiga är att jag hade hoppats kunna sitta lugn och fin ("lycklig"?) och prata med journalisten om "lycka". Det finns dock mycket som talar emot en sådan sinnesstämning. Jag har sovit dåligt och känner mig...eh... rätt IRRITERAD på ett småaktigt sätt (pms?). Petitesser gnager på mig och får mig att känna mig fånigt självcentrerad. Igår var jag hos frissan och hon gjorde nåt med mitt hår som fick det att se jättefint ut - men det KÄNNS inte som mitt hår. Nån annans hår sitter på mitt huvud!!! Präglad av andliga förhållningssätt som jag är, försöker jag påtala för mig själv att ingenting på eller i mig egentligen är "mitt", även min kropp är till låns osv... men faktum kvarstår - jag är IRRITERAD (föga tröst att också irritationen är "förgänglig" etc). Och jag hinner inte meditera. Istället skriver jag den här bloggen, uppenbarligen.

Före mötet med journalisten ska jag också luncha med en rar väninna till min mor som dog förra året (min mor alltså, inte väninnan - ja det förstod ni ju. Vi snackar inte zombies här). Vilket troligtvis kommer att röra upp en massa känslor som jag inte har lust att ha inför journalisten. Vem vill t ex GRÅTA inför en journalist; det kan liksom bli vad som helst av det!

Det är svårt det där med offentligt/privat. Efter 33 år i branschen har jag inte vant mig. Det enda jag vet är att det inte är nån idé att spänna sig inför såna där journalistmöten, eftersom det inte går att förbereda sig, det som händer händer i stunden, i mötet. Så nu spänner jag mig för att inte spänna mig, liksom. Förbereder mig på att stå ut med att inte vara förberedd. En härlig paradox. Eller som min lilla seriefigur Hondjuret (zen-koanens mästare) sa: "Jag väntar alltid på det oväntade."

Jag anstränger mig för att inte vara ansträngd, ho ho. Bara att acceptera hela tanke- och-känsloklabbet. Puss på mig! En ny dag har randats!