Jojo. "Lyckodagen" igår (se föreg bloggpost) blev lång och intensiv. Lunchen med mors väninna var avspänd och fin, vi åt god thaimat och pratade om ditt och datt, bl a den bristfälliga snöröjningen som är rena katastrofen för gamla damer med gångproblem (och inte bara för dem):Med tanke på intervjun dristade jag mig till att fråga vad lycka var för henne, och hon svarade genast: "Det är att kunna resa sig upp ur sängen på morgonen och stå på sina ben." Ett svar som manade till eftertanke.
Satt sedan i två och en halv timme med journalisten (och vi ska komplettera i morgon). Inte lätt att prata om temata i boken om "värsta känslor" utan att det blir obegripligt, eller alltför känsloladdat. Och naturligtvis BÖRJADE jag gråta (det var länge sen det hände. Jag gråter fånigt lätt, även av rörelse när jag är glad. Folk blir ibland förskräckta...) men inte över mammas död som jag hade befarat utan fastmera av plötslig rörelse och tacksamhet över att min kille existerar. Hon lovade dock att klippa bort själva buhu-et (det är en radiointervju).
Idag har jag varit uppe på förlaget och med min redaktör diskuterat småändringar i höstmanuset. Och inte har vi lyckats komma fram till vad det ska vara på omslaget. Den dramatiska titeln "Samtal med djävulen" måste kombineras med en vardaglig bild så man inte tror det är en deckare eller skräckroman.
Sånt där - omslagstema/bild, baksida, t o m titel - kan man köra fast i rejält i värsta fall. Jag har någonstans i min gamla pappersröra en hel A4-sida fullskriven med titelförslag till min "sektroman" Den täta elden (80-tal). Ett tag hette den "Pudelns kärna"....
Den nöjda och till synes lyckliga varelsen ovan är hämtad från världens bästa feel good-sajt "The Daily Otter".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar