Jag utövar ju, förutom måleri och skriveri/teckning också något som kufiskt nog kallas för "Zen Coaching" (ett sätt att genom empatiskt lyssnande, m.m, stödja människors egen självkännedomsprocess). "Zen" alltså, samma zen som i zenbuddhism, är en av inspirationskällorna till detta förhållningssätt.
Väldigt mycket i zenbuddhismen ligger nära min egen livsupplevelse. Ändå kallar jag mig inte "buddhist" vilket ibland förvånar människor. För inte länge sedan blev en person (själv buddhist enligt utsago) så förvånad över detta att jag tog mig en funderare. Varför kallar jag mig inte buddhist? Det handlar ju inte om religion, eftersom buddhism som bekant inte är någon religion (hävdade Buddha).
För det första tror jag att jag känner motstånd mot att alls "kalla mig något" i existentiella sammanhang. Från alla de perioder i mitt liv när jag har "kallat mig något" vet jag att följden, för mig, ganska snart riskerar att bli ett slags begränsning av min nyfikenhet. En identitet, som inverkar på min öppenhet (ett resonemang som finns inom zenbuddhismen, jag vet, så jag gissar att en buddhist som inte ser sig som buddhist i själva verket är den mest ortodoxa buddhisten??)
Min andra anledning är mindre hårklyveriartad. Jag har nämligen en tendens att känna skuld och skam över att jag med mitt leverne faktiskt skadar livet på olika sätt (vilket ju inte är förenligt med att vara buddhist). Om jag verkligen valde att se mig som buddhist skulle jag troligen få så ofantliga skuldkänslor över att jag inte gör mer för medmänniskor och miljö, att jag knappt skulle kunna röra mig (inte nånsin åka bil, inte äta fisk, aldrig nånsin skippa källsorteringen samt testamentera alla mina tillhörigheter till Greenpeace och därefter se till att dö på ett för miljön skonsamt sätt, med en lapp om halsen att mitt lik bör frystorkas (ny hoppingivande miljövänlig metod)).
Jag kallar mig alltså inte buddhist. Eller nåt annat som slutar på -ist. Min identitet är att påstå att jag inte förknippar mig med nån identitet (obs självironi, möjligen zenbuddhistisk sådan).
PS apropå identiteter: Jag mötte på en fest en av mig omtyckt katolsk trosbekännare som, innerlig av några glas vin, sa att han så hemskt gärna skulle vilja välsigna mig. Men han hade vid möte med sin pater frågat denne om han alls fick välsigna folk. Och se det fick han inte. Den rätten hade han inte, sade patern strängt.
"Ingen fara", sa jag (lika innerligt av samma skäl) "jag tror det kan räcka om man ser varann in i ögonen eller så."
Verkar besvärligt att vara förbjuden att välsigna folk. Fast det kändes förstås gott att han ville mig så väl. Så det blev väl nästan som en välsignelse ändå (listigt av honom).
Nå, kan det kanske finnas en inneboende välsignelse djupt i oss, som vill ge sig till oss bara vi själva låter den göra det? Oavsett vad vi kallar oss för.
Buddha kallade den visst för vår Buddha-natur. Nu tror ni i alla fall att jag är buddhist, aj aj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar