Blickar...

Åker tunnelbana. Lägger märke till ömsint ansiktsuttryck hos äldre herre några säten bort - vad tittar han på? Sure enough - ett Gulligt Barn. Flera blickar går åt hennes håll; själv ser jag från min plats bara en söt liten hjässa bakifrån och hör en späd liten röst som pratar om en nalle. Men jag känner hur blotta ljudet av barnrösten producerar ett liknande ansiktsuttryck även hos mig.

Och i mitt huvud - för umptionde gången! - poppar det upp en sak som en bekant till mig sa för ungefär tjugo år sen: "Visst är barn söta och visst vill och ska man gulla med dem. Men vem ser med samma blick på de vuxna barnen?"

Det kan låta som en floskel men det gjorde intryck på mig och ligger kvar i mig som en sanning. Hur ofta ser vi med ömsinthet istället för kritik och raljans på våra egna och andras "barnsliga reaktioner"? Jag menar, de finns ju där dagligdags, barnen inom oss ger sig till känna: "DUMMA du, du fick stöjje KAKA!" eller "Vafför fåj inte JA vara me?" eller "VILL inte jöja det." Och istället för en ömsint blick (inåt eller utåt) till dedär barnsliga behoven, tror jag ofta vi säger: Skärp dej, var inte så barnslig! Eller känner lite förakt i värsta fall.

Så tänker jag medan jag ser hur OTROLIGT vacker och livgivande den där ömsinta blicken är; den som vi riktar mot gullungar och vovvar på t-banan. Bara ett litet uns av den kan smälta is. Jag tror jag ska göra ett experiment: verkligen hålla utkik efter det där gulliga (sårbara, arga, nyfikna, ledsna) barnet i mig själv och andra. Och känna om ett litet uns av den där blicken kan finnas där. Det kan räcka med ett ögonblick av seddhet. En Sån Där Dag när det behövs....

Vi lever ju i en stor smärta och oro tillsammans. Mänskliga, sårbara, i smärtan eller i undvikandet av smärtan (se föregående post).