Miljön (inte så lättsamt)

Vaknade och såg framsidan på DN, ett foto av kravallpolisryggar, en massiv insats mot protesterna utanför klimatmötet i Köpenhamn. Tänkte: så ser maktens ansikte ut (bortvänt, uniformerat) medan ansvaret för en förändring lämpas över på medborgarna; det är deras "val" som avgör framtiden - försöker politikerna få oss att tro.
Så vi sopsorterar vidare... betalar våra pengar till Greenpeace och skriver på Avaaz listor.

Under tiden gnuggar den "miljövänliga" kärnkraftslobbyn händerna, och "klimatmöten" blottar den till synes oöverstigliga klyftan mellan den rika och fattiga världen (och alla dess komplikationer, som handlar om mer än fattigdom och rikedom). Det som inger hopp ÄR möjligen att miljörörelsen börjar bli en massrörelse. Och tydligen var polisen i Köpenhamn ovanligt "snäll" läser jag. Men vad var det de skyddade? Ska vi kalla det "maktens inhägnade letargi"?

Nej, jag var alltså inte där och demonstrerade. Finns det andra sätt att säga sin mening? Jag återkommer nu till den där ensliga protestaktionen som jag envisas med sen tre år. Att jag inte flyger, alltså. Den verkar absolut inte ha någon inspirerande effekt på folk. De tycker mest att jag försöker ge dem skuldkänslor, de surnar till och påpekar att t ex tillverkningen av en soffa förgiftar miljön mer än en långflygning. Nå, jag har sagt i radio att jag inte flyger, och även om säkert ingen minns det, känns det nesligt att släppa den protesten...

Men det mesta man kan göra känns rätt futtigt. Sen är jag lite miljöskenhelig också. Jag åker gärna bil med min kille (istället för att hälla socker i hans bensin???) dessutom väl medveten om att han inte alls skulle kunna fixa sitt jobb och sin inkomst utan bilen... Jag färgar håret med otäcka färger (det är egentligen kritvitt) mm mm.

Jag äter dock inte kött och sopsorterar tämligen nitiskt. För ett par år sen skrev jag libretto till en opera om vad vi gjort med miljön, www.sopoperan.se . AnnLouise Liljedahl (den ena "kufen" i gårdagens youtube-länk) skrev musiken (fotot ovanför är från operan som hade maffig scenografi, för fler bilder se www.leonardsson.se/sopoperan/index.htm).

När jag gjorde research för texten googlade jag på saker som jag hade mått bättre av att inte veta, t ex "mutations due to warfare/pollution", mm. Jag läste även en bok om olika massförstörelsevapen/tekniker, och vad som dröjde kvar efter läsningen (förutom illamående) var en oändlig förvåning -som möjligen kan kallas hoppfullhet i den mest absurda av världar - över att det ännu finns något liv kvar på den här planeten.

I alla fall. Mot slutet av operan finns ett parti där all denna deprimerande miljökunskap gestaltas på scenen, i form av en undergångsmardröm som drabbar huvudpersonen (sjungen av Rickard Söderberg). Mitt i strömmen av giftskandaler, atomvapenarsenaler och andra tunga miljöhot hörs inlagd en liten gäll tantröst som skanderar: "JAG sorterar MJÖLKPAKET, så blir vår jord allt MINDRE het!" Och tyvärr hör jag den i andanom varje gång jag källsorterar och bär iväg kassarna till den ganska avlägsna återvinningsstationen....

Operan var en del av ett återvinningsprojekt som också innehöll en utställning och mässa om hur vi återvinner bäst. Betydligt fler gick på själva operan (underhållning) än på mässan.

Problemet är att frågeställningen "Vad göra för miljön?" troligen alstrar mer dåligt samvete och maktlöshet än hopp.

Betecknande för dehär frågeställningarna är att jag, t ex, känner mig som en hycklande idiot för att jag ö h t har skrivit om dem i en blogg istället för att bränna mig själv levande på Sergelstorg som protest. Det dåliga samvetet och komplexiteten inbjuder till ett plågsamt dubbelseende i vardagslivet. Med det menar jag , i ett helt konkret, småskaligt exempel, såhär: impulsen "Jag är sugen på exotisk frukt" ställs mot tanken "Hur ser livet ut för kommande generationer?" och så kommer den obesvarbara frågan: "Hur stor roll spelar det om jag avstår från den exotiska frukten?"

Till slut har man skuldkänslor för att man alls finns till - jag läste dock häromdagen att till och med ens begravning ställer till det för miljön. Får väl infoga i mitt testamente att jag vill frystorkas.

Under tiden sysselsätter jag mig med att lära mig mer om ickevåldskommunikation och psykisk läkedom ( www.friareliv.se och www.zen-coaching.com ) - en grundläggande förutsättning för att människor ska ha kraft och empati nog att alls leva ett engagerat liv. Ett litet strå till stacken. Hoppas jag fåfängt.

Lyftkranar mm

Häromdagen frågade en journalist mig om jag inte hade några lättsamma drag. (Jag tror det var när jag hade talat om för henne att jag slutat flyga sedan tre år tillbaka, som en enkvinnsprotest mot klimatsituationen. Kanske hade jag också sagt att jag åt havregrynsgröt så gott som varje dag.)

Eftersom jag fått noll kommentarer hittills på mitt seriösa inlägg "Finns Gud?" så förmodar jag att även bloggläsarna vill ha lite mer lättsamt stoff (gårdagens var väl lättsamt??? Och om Syd Barrett är lättsam eller ej kan man diskutera... han var nog inte lättsam för sig själv i alla fall (eller för omgivningen...))

Men, varsågod...LÄTTSAMT: Jag är nåt slags nörd. Eller kanske en KUF. För ett antal år sedan undrade en recensent varför mina böcker så ofta handlade om KUFAR. Jag svarade, givetvis, att det var för att jag ÄR en kuf.
Nyligen hade jag ett samtal med en kompis om udda intressen. Det visade sig att vi båda två tyckte om att betrakta lyftkranar, helst mycket stora, ju större desto bättre (och underbart när de rör sig).

Och jag får en märklig känsla av sällhet i kroppen när jag ser en nyss landad luftballong ligga och vältra sig som ett jättedjur på marken - eller när den blåses upp för att stiga.

Vidare är jag, trots stort musikintresse, oerhört förtjust i att lyssna på tystnad (i den mån den finns). Ändå kan jag bli alldeles salig av att på nära håll höra ljudet av ett passerande tåg, helst ett godståg med många olika sorters vagnar. Jag blir barnsligt begeistrad.

Ibland kan jag snöa in helt på vissa ljudbilder och önska att jag kunde göra musik av dem. En ljudbild jag minns är hur det var att stå i Finlandsbåtens tax free-shop (flaskavdelningen) i mild sjögång - ett sorgset och disharmoniskt mångflaskigt klirrande; som av en melankolisk och smärtsam islossning.

Och spänningsfälten och svängningarna mellan klangerna i vissa kyrkklocksringningar får mig att vilja brista ut i nåt slags experimentell balett.

Tur att man kan hålla pli på sig. Särskilt i julhandeln. För ljudbilden i affärer som om och om igen spelar samma julsånger är inte lika inspirerande. Eller också har jag inte lärt mig lyssna på rätt sätt på den...

Jag blir alltmer udda. Tur att nästan alla mina vänner är terapeuter...

Ps. Fler lättsamma drag: jag gillar att virka och köpa kläder (ofta second hand som jag syr om) Och så städar jag väldigt sällan. DET är lättsamt, tills det når en nivå när man själv inte står ut och tar itu med saken - eller så flyr man iväg till karln som man är delsbo med (HAN städar. Han måste. Han har HUND.)
Tur att mina kompisar också är kufar: http://www.youtube.com/watch?v=fVT6nNBdXmE

Mer musiksmak..

Hej Fiat (http://the-unsatisfactory.blogspot.com ) menar du allvar att du gråter när du ser Paul Potts genombrott? Inget ont om honom (mer än att han har ett eh... UNDERLIGT vibrato) men betänk följande geniala Nemi-strip (eftersom texten är svårläst bifogar jag tydligare text under - eller klicka på strippen så syns hela tydligt):

"Wow...alla bara skrattade och var taskiga mot henne!"
"Men... och så har hon ju JÄTTEFIN röst!"
"Där lärde vi oss nåt."
"Jag ska aldrig mer ha förutfattade meningar igen."
Nemi: "Nej, man måste vara snäll mot folk ifall dom skulle visa sig vara bra på nåt."
---
ps. Vill gärna tillägga att jag verkligen rekommenderar http://the-unsatisfactory.blogspot.com/ som är bitsk, smart och rolig...

Musiksmak

Filmsmak skrev jag om. Och det är konstigt med musik också - det som ger den ena en stor upplevelse, kan lämna den andra helt oberörd. Det som den ena finner autentiskt, kan den andra finna totalkonstlat. Det som den ena finner överjordiskt harmoniskt vackert, kan den andra finna tillrättalagt. Och så vidare.

Min far brukade spela stenkakor med Brahms för min mor och göra reklam för denne tonsättare med så stor emfas, att mor till sist började gråta av pur förskräckelse. Det är ett riskabelt företag att alltför påstridigt vilja ge sina medmänniskor precis den musikupplevelse som man själv har haft. Och man blir ledsen när de inte tar musiken till sig. Lite känns det som om de tar avstånd från en del i en själv.

Å andra sidan blir jag själv ilsk och provocerad när någon vill ge mig en musikupplevelse och sedan, då jag förblir oberörd, antyder att jag kanske inte ÄR så känslig och musikalisk som jag i förstone verkade....

Själv har jag vissa, ska vi säga egensinniga, favoriter som jag blir så berörd av att jag ibland knappt står ut med att lyssna på dem. Här är en.

Finns Gud?

Häromkvällen spelade vi Trivial Pursuit, min kompis, mina guddöttrar, min guddotterson och jag. En fråga på ett av korten löd: "Vilken gud firas i maj genom att man släpper fåglar fria?"

Döm om min förvåning när svaret blev "Buddha". Jag hade inte ens trott att det fanns någon som trodde att Buddha var en gud, än mindre att en sådan person skulle tillåtas husera i TP´s kunskapspanel! Buddhism är ju inte en religion (den är att betrakta som ett förhållningssätt, en livslära - enligt Buddha själv) och om någon hade vänt sig till Buddha som vore han Gud, hade han troligen svarat något klurigt om allas vår buddha-natur, som kan sökas inom oss...

I dessa tider när Guds existens (eller icke-dito) dryftas så ofta, och i en så upptrissad stämning, kan ämnet när som helst komma på tal. Istället för frågan "AIK eller Djurgårn?" som brukar riktas mot nervösa vandrare i stan efter en match, kan man snart vänta sig frågan "Troende eller ateist?"

Själv brukar jag, om jag får frågan "Är du troende?" svara att jag snarare är "upplevande"...

För en tid sedan hade jag ett givande samtal med en spränglärd professor, som beskrev sig som agnostiker och alltså vill lämna frågan om G´s existens öppen. Han såg det inte för otroligt att man någon gång i framtiden skulle finna vetenskapliga bevis för att G existerade, och till dess borde man varken fixera sig vid den ena eller andra inställningen. Jag frågade honom varför det var så viktigt för honom att G´s existens eller icke-existens skulle bevisas vetenskapligt, och han verkade förbryllad över frågan, besvarade den inte.

Lite senare frågade han om jag trodde på Gud. Jag sa att jag skulle svara på frågan, om han först definierade vad han själv menade med "Gud". Han verkade tro att jag drev med honom, men det gjorde jag inte...

I somras gjorde jag mitt inlägg i "Gud-debatten" i DN (dock inte under den smetiga rubrik som någon på tidningen försåg min text med, och bilden har jag inte heller valt) www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/inger-edelfeldt-ar-det-konstigt-att man-langtar-1.909845

"Dumhet" och djup

JAG tycker EN sak - och DU tycker en annan... och om jag gillar dig kan jag känna mig jättesårad eller arg när vi tycker olika - om t ex en film, en bok, ett synsätt, en människa, en situation, ja vad som helst. Lätt då att ordet "dum" kommer in i bilden. Antingen känner JAG mig dum eller så (hemska föraktfulla tanke!) utnämner jag dig till dum.

Låt oss säga att flera av mina vänner gillar en viss film. Ja, låt oss säga att filmen har blivit ganska unisont hyllad även i vidare sammanhang. Låt oss sen säga att jag går och ser den, och upplever den som tråkig, ytlig och förljugen.
Jag kan bli helt häpen över hur stark min känslomässiga reaktion kan bli i en sådan situation. Tanken kommer: lever dessa människor, som jag trodde jag kände väl, i en helt annan värld än jag? Har de en helt annan livssyn än jag, en annan längtan? Kan de överhuvudtaget förstå MIG, vad som är värdefullt för MIG? Stor harm.
Samma reaktion kan givetvis komma till mig om JAG är väldigt förtjust i något och rekommenderar det till en nära vän, som inte förstår värdet av det alls. Och där går man sen och tänker antingen "är jag dum?" eller "är de andra dumma?"

Det har tagit mig tid att förstå vilken känsla som EGENTLIGEN ligger till grund för denna starka och fördömande reaktion. Den beror helt enkelt på att jag KÄNNER MIG OTROLIGT ENSAM när andra inte tycker som jag. Jag hamnar i en välkänd gammal öken av övergivenhet och längtan efter värdegemenskap. Känner mig som en rund plugg i en värld av fyrkantiga hål.

Så när jag tänker att "folk är dumma" är den underliggande känslan egentligen en längtan efter gemenskap. Lite skönt att inse det... och då kan man plötsligt slappna av så pass mycket att man kan lämna den attityden och till och med bli nyfiken på VAD den där "usla filmen" har gett min kompis. Kanske är det inte alls som man tror. Och kanske kan det bli ett djupt och meningsfullt samtal på den grunden.

Jag hade en far som levde i en förtvivlad ensamhet, övertygad om att de allra flesta människor var "dumma" (särskilt kvinnor). I sin förtvivlan utvecklade han en hånfull attityd, som gjorde det svårt att nå honom.
Det har slagit mig att det han längtade efter när han pratade om folks dumhet, var just djup och meningsfull kommunikation med andra - men han saknade de insikter och verktyg som gör sådan djup kommunikation med andra möjlig. Vem vill öppna sig på djupet inför någon som är hånfull och dömande? Vem har lust att prata fritt med någon som tycker att man är dum? Så han fick ständigt bekräftat för sig att "människor saknar djup". Och det djup han sökte hittade han bara i böckernas värld, vilket ytterligare bekräftade hans tes att "bara bildat folk har djup". Dessutom var han en rädd människa och vågade bara se djup och mening i sådant som var godkänt eller formulerat av auktoriteter.

När jag tänker att någon (en annan eller jag själv) är "dum", rör jag vid den ensamhet och förtvivlan som var hans. Och jag påminner mig om att folk inte är dumma eller kloka, att man inte kan sortera människor så; alla människor kan vara "dumma" i situationer de inte förstår, eller när de är rädda. Och i andra situationer, där de är lugna och öppna och inte regeras av sina själsliga sår, kan samma människor vara "kloka".
Känns skönt att påminna sig själv om.

Bilden nedan föreställer förresten en fin utter(troligen klok) från en av mina favorit-feel-good-sajter, dailyotter.org.

Konsten att misslyckas

Det här är en bild målad av örebrokonstnären Magdalena Eriksson http://www.konstochfolk.se/artist_s.aspx?art_ID=23"
Den heter "Den missförstådda artisten" och jag är väldigt förtjust i den. Jag brukar tänka på den när jag känner mig just "missförstådd" och den väcker då ofelbart min humor, varpå allt känns lättare.
Som artist (konstnär, författare) har man många tillfällen att känna sig missförstådd. Man har också - vilket är temat för detta inlägg - många tillfällen att uppleva hur det känns att "misslyckas". Målar man så är det ju en del av processen. Jag vet, eftersom jag målar rätt mycket just nu. Man kan hålla på med en bild i veckor, och sen "blir det ändå ingenting", och man får helt sonika måla över misslyckandet med en neutral grundfärg och använda duken till något nytt. Det "absoluta misslyckandet" ingår som sagt i den skapande processen, och man måste lära sig att se det som nödvändigt.
En annan örebro-konstnär, Josefin Ahlström, som jag brukar ha långa intressanta telefonsamtal med, säger ofta kloka saker, bl a om hur konstskapandet påverkar livssynen och vice versa. Hon gjorde mig uppmärksam på just detta: att en människa som sysslar med skapande tenderar att utveckla en positiv syn på "misslyckande" över lag - dvs man prövar något, "misslyckas", får nya ideer av haveriet och går vidare - en inställning som inte nödvändigtvis är central hos andra. Rädsla för "misslyckande" håller troligen kvar många människor i roller de inte trivs med - medan konstnärligt skapande helt och hållet bygger på acceptans av ständigt "misslyckande".
Underligt nog hade jag aldrig tänkt på det så - att acceptans av ständigt misslyckande är grunden för ett kreativt liv; och att den insikten då tenderar att prägla hela ens livssyn, vilket ju är positivt eftersom det kan göra en modigare. Det är ju samma sak med författande, ju: man kan plötsligt upptäcka att stora sjok av skriven text - veckors eller månaders arbete - är helt döda och oanvändbara, men någonstans där finner man några ord som bränns och man vet att just där, i de orden, ligger den levande essens som är utgångspunkten för en vital fortsättning.
Att göra en liknelse med själva livets experimentverkstad känns förstås ofrånkomligt här...
Ps. Talade igår med en erfaren bloggare som har 85 000 läsare och frågade försiktigt om hon trodde att folk fortsatte att läsa en blogg med glesa inlägg och hennes svar var förstås - nej, det måste vara något nytt varje dag. Efter en stunds eftertanke valde jag ändå att fortsätta såhär; jag vill bara skriva när det känns som om jag verkligen har något att säga....