Memento mori/selektiv perception

Igår hade jag tid hos en osteopat. Detta är inte en person som förtjust tar hand om innehållet i gamla relikskrin utan en person som balanserar skelett, nerver, själ och hela konkarongen (ja, det funkar!). I det här fallet var det bl a en ond nacke som fick mig att beställa tid.

Lite tidig var jag så jag tog en sväng uppåt Katarina Kyrka och betygade min vördnad vid Cornelis grav.



Gåvor: karameller, en jordgubbe, en brosch, tre fräscha doser snus mm.



Som jag stod där och betraktade två plektra som pussas (ovan), ringde telefonen. Det var från tidskriften 10-tal som planerade en åttiotalsnostalgiafton. Jag tror jag sa något knarrigt om att 'Jaså, då ringer ni till Inger "Museet" Edelfeldt, jaha' och bad dem maila info.

Sedan gick jag där och kontemplerade förgänglighet i den sköna solen, tills det var dags för osteopaten. På vägen dit passerade jag ett skyltfönster där det satt en affisch med texten GLORIOUS DEATH. Jag trodde jag hade fått till ett superfoto, med kyrkan och allt som speglade sig i rutan... men texten syns ju inte. Ska jag tolka det som att även döden är förgänglig? Jomen visst.



Kom inget mail från 00-tal. Och osteopatbehandlingen? Fantastisk! Hallelujah. Nu känns det riktigt trevligt att ha ett skelett.

Det finns för övrigt en Mindfulnessövning som heter "Meditera på ditt skelett". Man råds även att meditera på nära och käras skelett. Ja inte bokstavligt alltså.

Cornelis, rest in peace.

Lite senare: Och där hörde 10-tal av sig. Och ville ha mitt namn med på affischen.