Normalt brukar jag försöka avhålla mig från att kommentera det som väldigt många redan kommenterar, och har liknande åsikter som jag själv om. Men nu kan jag tydligen inte låta bli.
Jag har i hela mitt liv frågat mig "hur det känns" att vara olika personer (en bra ingång till ett liv som författare, kanske). I fjortonårsåldern och en bra tid framåt levde jag med den brännande frågan "Hur känns det att vara David Bowie?" Här var den centrala känslan sorg över hur orättvist det var att JAG inte var David Bowie.
Så känner jag ju inte längre. Och när jag nu frågar mig hur det möjligen känns att vara president Obama, är det utan att alls längta efter att vara i hans skor. Typ: man kämpar för att genomdriva lite ökad allmän välfärd och vissa av ens väljare kallar en då högröstat för "Hitler" alternativt "kommunist" (två troligen ekvivalenta begrepp?).
Sedan hittar ens soldater Usama b L, antagligen för att ställa honom inför rätta vilket hade varit lagligt, men råkar skjuta honom istället. Då blir man hyllad som hjälte. Howdy Cowboy, det är det här du går till historien för! (Och hoppsan, fredspris hade du fått).
Men kanske inser man till fullo när man kandiderar till president, att det kan komma små moraliska och psykologiska utmaningar i ämbetet?
Jag såg nyligen (på tiden!) den fantastiska filmen "Hämnden" av Susanne Bier vilken rekommenderas.
Om man inte RIKTIGT känner att man vill tänka på det här hela tiden utan istället vill inspireras en stund av något mindre ångestskapande rekommenderar jag den här länken:
http://inspirationgreen.org/plastic-bottle-homes.html
Ja … vad beträffar förra posten:
SvaraRaderaTulpandramat …
Så tycker jag att tulpanen som vi först ser bakifrån, sedan snett från vänster sida
på två bilder – att den ser ut som en hungrig fisk …
Eller ett bönsyrsehuvud, som riktar sin hunger mot den mjukare, mer svärmiska tulpanprojektionen på väggen.
Jaa … nu har jag förstås åkt på ett sån’t där personlighetstest igen – avslöjande.
Vad beträffar Binladindramat …
Så torde ju Usama Bin Ladin vara för många unga muslimer idag, vad Ernesto
Guevara, även kallad ”el Che”, var för många i min generation under sent 60-tal.
Jodå – jag följer min ”Che” även idag, rent personlighetsmässigt, attitydmässigt,
om man får säga så … det är nog det mest praktiska – någon krigare lär jag nog
aldrig bli.
Inte ens fredspristagare – som Yassir Arafat (1994) …
/Hälsningar Lars
Det där med fredspriset hade jag redan glömt.
SvaraRaderaJag tror att det är väldigt stor skillnad på att vara utanför det ovala rummet och innanför. Där utanför är det lätt att vara idealist. Därinne är det impregnerat och inpyrt och nästa val och tjänstemän och cia-pampar och militärer och högerkyrkliga och vapenmaffian och hela gänget som häckat där under generationer av presidenter. Jag tror man grips, översvämmas, ser sina ideal emmigrera i väntan på en annan tid.
Jag kunde också tänka mig att en tid vara David Bowie, men inte gärna Obama.
/Ann
Jo. Han får nog mindre och mindre lust att skriva en fortsättning på sina memoarer....
SvaraRadera