Jag har nu, som ni märker, överlevt min recensionsdag och blev glad över ett par av recensionerna, framförallt den i Expressen och i Helsingborgs Dagblad.
Ett bra sätt att överleva sin recensionsdag är att fylla den med meningsfullt vardagsumgänge och aktivitet.
Först ett inspirerande och fruktbart besök hos Nike Markelius dit jag kom med ytterligare en egen låt till hennes musikprojekt (denna gång en miljölåt/antikärnkraftlåt). (Om musikprojektet ska jag gärna berätta mer längre fram, när jag kollat med henne hur hon vill att det ska presenteras; nu hann vi bara med att jobba med låten). Hon hade sköna stålsträngade halvakustiska gitarrer, roliga pigga döttrar (designerämnen, kom in och mannekängade i egenhändigt hopknåpade kläder) och ett trivsamt hem som man blev glad av.
Därefter en coachingsession (en sådan skapar oftast välbefinnande i mig) och sedan ett besök hos en mycket god vän som jag känt sedan skoltiden (hon syns som tonåring på framsidan till min ungdomsbok Skuggorna i spegeln). Hennes döttrar är mina guddöttrar och nu fick jag träffa den äldsta (länge sen!) och även mitt nioåriga "gudbarnbarn", han har förfärdigat den uttrycksfulla kameleonten ovan.
Dock, på morgonen kom ändå lite skavande funderingar kring recensionerna. Såhär: man skriver en bok som gestaltar de faror som kan finnas när vi delar upp världen i svart och vitt, ont och gott; och vad händer? Jo, väldigt många som läst och gett sin tolkning av boken beskriver huvudpersonerna ungefär såhär: " Först tror man att den ene är ond och den andre är god, sen på slutet är det tvärtom." Vilket ju inte var vad jag ville säga precis. Snarare ville jag alltså ifrågasätta den där dualismen och synen på Godhet och Ondska som vi alla (inte bara religiösa) är uppfostrade till.
Men vid det här laget börjar man bli härdad... Fast extra egendomligt blir det förstås när någon klagar över att man är övertydlig - men ändå inte alls har förstått vad man menar. En paradox/koan att bita i...
Nå, man får väl ändå säga att boken fick god press. Och snart ska jag träffa vänner som bor i England och som jag inte sett på ett år. Ytterligare en möjlighet att glömma alla förvirrande bok-tolkningar som kan få mig att trassla in sig i nåt slags försvar eller krampaktig förklaringspanik angående bokens tematik.....
Slutklämmen DNs recensent gjorde, där han "smart" syftade på din förra bok, var verkligen långsökt.
SvaraRaderaHar du läst den här recensionen?
http://tidningenkulturen.se/kritik-mainmenu-52/litteratur-mainmenu-35/6986-litteratur-inger-edelfeldt-samtal-med-djaevulen
Försök att vrida sig ur den förhärskande idén om att det alltid måste finnas ett givet "rätt" och "fel" (givet ovanifrån förstås) möter starkt motstånd. Ser fram emot att läsa en bok som väcker så mycket känslor hos recensenterna.
SvaraRaderajag har stor erfarenhet av ZEN och dess baksidor beroende på bristfälliga ledare... idag måste jag beskrivas som en ond man... en som inte längre strävar efter kärlek... Ted Gärdestad är inte den ende som fått betala ett högt pris för att leka med elden. ZEN är potent, kan leda både till ökad godhet som ökad ondska. En bok att lära av är KRISTENS RESA av John Bunyan 0730357920
SvaraRaderaJa nog finns det inom varje förhållningssätt auktoriteter som kan vara mycket destruktiva för sina "lärjungar", och som kanske inte alls är hela i sig själva och i sitt budskap. I bästa fall kan man "plocka russinen" ur kakan och gå ganska oskadad ur det hela, kanske med några smärtsamt erhållna erfarenheter som så småningom går att använda - eller också har man bara blivit knäckt och det har känts destruktivt. Kanske kan man då tänka att även om DEN ledaren handskats oklokt med just den "livsläran", finns det andra som verkar på ett kärleksfullare sätt.
SvaraRaderaJag vill inte namnge min lärare då han ännu lever men han beskrev att hans moder var som is mot honom när han var liten... den skadan hade oxå jag och vi kände oss som själsfränder med samma neurotiska skada... Jag var till Paris och mötte Deshimaru.. det var något helt annat och jag förstår Gärdestads erfarenhet att Sverige var ett u-land på detta område på 70-talet. Jag är mycket skeptisk till alla som lär ut ZEN och andra meditationsmetoder som ger erfarenheter utöver vad som tillhör vår kristna kultur... men det lockar många, både nyfikna elever och självutnämnda lärare.
SvaraRaderaDet är exemplet som gäller : THOSE WHO SPEAKS DO NOT KNOW, THOSE WHO KNOW DO NOT SPEAKS.
Jussi Björling är det närmast en Zen-mästare som verkat i Sverige
Citatet utgör förord i Alan Watts bok ZENbuddhism. Watts slutade som alkoholiserad galning..
Har kollat Wikipedia om Watts, tankeväckande... man kan även där läsa om Kerouac,Snyder och Ginsburg samt översättaren och poeten Reidar Ekner som mediterat mycket! Meditation är ett kraftfullt medel, att börja meditera är ett mer avgörande beslut än att gifta sig!
SvaraRadera