Prestationsångest

Skissen ovan, också från min tjugoårsålder, får illustrera dagens tema: prestationsångest (den oläsliga texten lyder "Mina mostrar brukade komma nedför trappan om kvällarna för att förvissa sig om, att jag gjorde läxorna ordentligt." Såvitt jag minns ingår den i en serie "illustrationer" av icke existerande berättelser och troligen är känslan i bilden inspirerad av Mervyn Peakes Ghormengasttrilogi, som ju också blev en tv-serie långt senare).

För jag inser att det jag känner inför hösten är ett slags prestationsångest - det gäller inte att jag måste vara "duktig" eller "bra" i andras ögon utan snarare att jag jagas av en önskan att kunna FÖRKLARA KONTENTAN AV VIKTIGA EXISTENTIELLA TEMAN SÅ ATT ALLA KAN FÖRSTÅ VAD JAG MENAR - en fullständigt omöjlig uppgift, i synnerhet som alla knappast är ense om vad som är viktiga existentiella teman, och alla dessutom lägger in helt olika betydelser i ord och uttryck. (Man kan, om man vill dra mig till schavotten, också omtolka min önskan som "att kunna predika på ett sådant sätt att alla blir frälsta").

Desto svårare blir det då alltså när den där kontentan dels ska tolkas av en annan person som jag inte känner (t ex en journalist) och kokas ned till behändigt format samt fungera i skrift, helt utan de tonfall, vibbar och ögonkontakt som finns vid ett möte. DET GÅR JU INTE! Så varför plågar jag mig med att tycka att det borde gå? Varför har jag sedan barnsben haft en känsla av att "det borde gå att hitta nåt magiskt sätt att formulera sig på som inte är möjligt att tolka "fel"? "

Vad gäller skönlitterära texter är det inget problem; där SKA det ju finnas en öppenhet för olika tolkningar. Men i andra sammanhang, där det inte gäller gestaltning utan istället "budskap". Då kan det lätt bli så att något man verkligen, verkligen värderar och vill uttrycka förvandlas till något helt annat. Man säger nåt, kanske "Jag tror det vore värdefullt om fler människor åtminstone prövade att smaka på den här sortens päron". Vilket kan förvandlas till "Folk måste äta päron!" säger Inger." eller rentav "Allt blir bra om folk bara äter ett äpple om dan".

Mindfulness och avslappning och allt det där funkar så länge jag inte ska in i den där offentliga rollen (tidningar, TV). Då sätter kvarnen i skallen igång ("jag kan inte säga si, jag kan inte säga så!") Det enda som funkar är att, i situationen, ta ett djupt andetag och se vad som kommer till mig i stunden. Men i ryggmärgen sitter reflexen att förbereda mig, att lära mig utantill, att kunna ge precisa svar på allt....

Nu är det bäst jag slutar för jag märker att kvarnen i skallen mal på även här i bloggtexten. Ska VIRKA ett tag och sedan gå över till ateljén och syssla med några bilder.