Igår kom vi hem från en riktig "pensionärsutflykt" initierad av Taxmannen. Måste erkänna att jag, då han först föreslog aktiviteten, blev misstänksam: ett prisvärt minisemesterpaket bestående av övernattning i Lidköping på hotell "Edward"(E var kungligheten som lanserade pressvecket) med middag på restaurang "Pirum" och sedan Rossinis "Den tjuvaktiga skatan" på Läckö Slott.
Nå: hotellet utmärkt, maten osannolikt läcker och operan en höjdare, musikaliskt sett och bitvis även sceniskt (dirigent Simon Phipps, regi William Relton, scenografi(kostym) Marcus Olsson). Sångstilen som krävs för Rossini får väl beskrivas som "dåtidens wail-bravader" och är normalt ingen favorit hos mig, men här blev det fint: framförallt Ninetta själv (Karoline Andersson) hennes far (Daniel Frank) och den ondsinte borgmästaren (Andreas Landin) gjöt berörande liv i sina gestalter såväl musikaliskt som sceniskt. Och att se operan på slottets borggård, där svalor bidrog både scenografiskt och ljudmässigt, var en upplevelse i sig.
Lidköping var för övrigt en riktig idyll, med väl genomtänkta och originella blomsterutsmyckningar överallt. Ett trivsamt besök på Rörstrandsmuseet ingick, samt kaffe på Garströms konditori. Tydligen har vi lyckats utveckla behövlig pensionärspersonlighet tio år i förtid.
Maken försökte kompensera lite genom att dra på John Lennon på superhög volym genast vid hemkomsten. Men också detta är väl något pensionärer gör nuförtiden. Jag menar lyssnar på John Lennon...
Det var allt från Tant Inger för denna gång.
Utsikt från Läckö Slott. Att fotografera föreställningen var förstås förbjudet.
Garströms konditori. Hög mysighetsfaktor. Trevlig personal.
Vilken överraskning! Jag är uppvuxen i Lidköping. På den tiden spelades ingen opera, men den årliga utställningen på Läckö slott var ju anledning till besök varje sommar. Inte för att jag trivdes så bra bland de sura bônnerna där, men de många fina konditorierna hör till mina bästa barndomsminnen. Ett tag i högstadiet fikade jag på Garströms mellan skolan och flöjtlektionen varje vecka. Trots idogt fikande i Uppsala och Stockholm har jag svårt att hitta lika goda bakelser som de jag åt som barn.
SvaraRaderaSedär! Vi hann aldrig träffa de sura bönnerna... Ofta när man som stockholmare kommer till en idyllisk, något mindre (sommar)stad med skön stämning blir tanken: "O, så harmonisk man måste bli av att bo här". Troligen har man fel och är UNGEFÄR lika "harmonisk" oavsett var man bor...
SvaraRaderaHa, ha, höjden av tantighet var nog ändå att inte våga fota föreställningen för att man inte fick;D
SvaraRadera/U
Mja...tantigt? För mig är det viktigt att respektera sånt. Jag gillar inte själv att bli fotograferad utan att ha okayat det... och att sen se knäppa bilder nånstans på hemsidor eller bloggar. Även scenografi och sådant kan ju se helt knäppt ut på amatörfoton... Dessutom åstadkommer min mobilkamera ljudliga klickanden... Så för mig handlade det mer om respekt för det konstnärliga verket och människorna som var inblandade i det. Tjejen på konditoriet har okayat fotograferandet...
SvaraRaderaSer ju supernajs ut! Jag ska också skaffa mig en gubbe att göra pensionärssaker med :)
SvaraRaderaDet är sant(t-) man ska respektera det konstnärliga verket. Själv gör jag en hel del "tantiga" saker, "why should "the tants" have all the fun?"
SvaraRadera/U
Sekelskiftesidyllen Lidköping är en av Sveriges finaste städer. Trähusen, de många konditorierna, Lidan, Vänern, Rörstrand, torgen, blommorna, parken, de gammaldags skyltarna - jag faller pladask. Läckö slott är en favorit. Varför finns det inte fler vita slott?
SvaraRaderaVad roligt att se dina fina bilder! Mina föräldrar har sommarhus i Lidköping påväg ut mot Läckö vilket gör att jag vistas i dessa omgivningar. Men konstigt nog så blir man lite "blind" i sin egen vardag, så det var roligt att läsa och se bilderna från ert besök. Då ser man saker på ett nytt sätt liksom.
SvaraRadera