Igår höll jag och Jens Ratoff Hansen en introduktion till Zen Coaching; jag läste där ur min bok "Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor". Av en åhörare fick jag frågan: "När du skrev boken, tänkte du då på dig själv som normal eller onormal?"
Jag menar inte att raljera över frågan, jag tycker det är intressant att den ställdes. Jag svarade bl a att jag skrev den som en människa som längtar efter att acceptera hela sig själv.
På DN´s insida idag onsdag (www.dn.se/insidan/ibland-far-jag-lust-att-yla-som-en-varg-1.1073851 och http://www.dn.se/insidan/professor-vargtillstand-ett-gammalt-fenomen-1.1073848) är det en intervju med en tjej som (då och då) känner sig som en varg. Detta behandlas i artikeln som något mycket märkligt och ovanligt och kommenteras i ruta av prof. Karin Johannisson, som gör kopplingar till något som kallas "vargmelankolin", ett tillstånd med drag av mani som ingår i kategorin "den vilda melankolin".
Tydligen kallas, eller kallar sig, dessa människor teriantroper.
Emmas vargidentifikation får henne att ibland vilja yla och bete sig lite mer som ett djur (inom ytterst rimliga gränser, tycks det). Jag måste säga att jag blir betydligt mindre förvånad över detta än jag blir över artikelns tydliga drag av "oj så egendomligt". Men ÄR det så konstigt att vi bär med oss sådana drag, tänker jag. Vi är ju djur, och bär i våra gener en gammal djuriskhet, och säkert ett slags kroppsminne, av ett vildare tillstånd. Samt att vårt känsloliv säkert är betydligt vildare (starkare, mer intensivt) än vi uppfostrats till. Och jag måste säga att när jag läser om Emma känner jag en (vargisk?) glädje och upplivad känsla inom mig, något ylar bifall.
I artikelns kommentarruta står, förutom Karin J´s lärdomshistoriska reflektion, att "Insidan har kontaktat flera psykologer, psykiater och forskare för att höra om de har någon förklaring till att en människa identifierar sig med ett djur. De tycker att ämnet är intressant, men ingen vill uttala sig offentligt."
Själv citerar jag gärna ur min bok, den jag nämnde i början. Den handlar inte alls om djuridentifikation, men på ett ställe finns några rader som lyder såhär:
"Som liten hade jag en stark längtan efter att vara ett djur. Vad var det jag längtade efter? Vad skulle det innebära, vad trodde jag det gav: att vara en katt, en hind, en fågel? Ganska nyligen, när jag betraktade en fågel som för ett ögonblick var helt stilla i markgrönskan, gick det upp för mig vad jag hade längtat efter: närvaro. Ren närvaro, utan skam, skuld, rädsla, tankar, försvar. Huruvida djuren erfar detta eller ej kan jag inte veta. Men det var säkerligen den starkaste aspekt jag la in i "djurigheten", den starkaste längtan bakom min önskan att vara djur. Att verkligen vara till, att vara här - att finnas, inte tänka fram existens.
Ett alldeles underbart inlägg (inklusive raderna ur din bok) – känslans seger över förnuftet! Varför händer det inte oftare, är vi så skrämmande civilisationstränade?
SvaraRaderaJag tror det ar en illusion att tro att fornuft och kansla ar motsatser. Jag tror, som Inger, att vi har mycket av djur inom oss och visst kan var uppfostran kannas som ett fangelse men den ar ocksa en del av oss, en del av det hela och det finns egentligen ingen motsagelse, det ena ar inte mer sant an det andra.
SvaraRaderaKalasklas
Tala för sig själv Klas, jag känner min känsla och mitt förnuft rätt bra så här efter några år, och de är förstås inte varandras motsatser (det var väl inte det jag sa?), men nog tampas de med varandra allt som oftast. Mina gör det, vad dina gör vill jag inte ge mig in på att gissa.
SvaraRaderaAllt gott.
Det här är inte någon "motkommentar" vare sig till Nillas eller Klas´ kommentarer, utan bara en association: vad menar vi när vi säger ordet "förnuft"? Jag tror att man kan mena olika saker. Till exempel "intuition" ELLER "uppfostran, moral,etik". Och även andra innebörder. Och där, i de olika tolkningarna, finns otaliga möjligheter att missförstå varann.
SvaraRaderaOops, det var visst en om ta, det dar. Du har ratt, Inger, det var inte en motkommentar. Jag talar bara for mig sjalv. Kan val knappast gora nagot annat? Tycker bara det ar sorgligt att tala om kansla och fornuft som nanting som bekampar varandra, som om den ena segrar over den andra. Vi ar de vi ar, med kansla och fornuft och visst sager de olika saker,ibland, men for den skull menar jag inte att forarga Nilla. Jag kanner ju ocksa min kansla och mitt fornuft, ratt bra, nu, och tror - naturligtvis galler detta mig men jag sager det anda, sahar offentligt - att de inte ar motsatser som behover kampa. Och vad menar vi egentligen med kansla och fornuft? Lustigt att du namner intuition som en mojlighet, jag skulle nog placera den pa kanslosidan... :-)
SvaraRaderaHej, fint inlägg, och i synnerhet raderna ur din bok. total närvaro -- det är ju vad man brukar säga att riktigt små barn har också...
SvaraRaderaibland vill jag bara dansa mitt kraftdjur ;-j
SvaraRadera