Krig...

En gång för länge sen sa en ung (nåja, "old enough to know better") man till mig: "Jag önskar det blev krig, så det HÄNDE nåt!"
Om jag inte hade blivit så perplex hade jag kanske tagit reda på lite mer om vad han trodde krig skulle ge honom.

Hans uttalande kom för mig när jag såg affischen ovan. Jag tänkte: "Vad ligger bakom detta enorma intresse för krigstider? Inte bara för själva kriget, utan också för människors vardagsliv och möten under krigsperioder.

Saker ställs på sin spets. På-liv-och-död-upplevelsen finns alltid där, starka känslor och blixtbelysta känslomässiga val tvingas fram av situationen. Kanske längtade min bekant efter att "känna till fullo", att på något vis bli "väckt" ur ett slags suddighet eller depressiv känsla?

Den andra tankegången som kom för mig när jag reagerade (sorgset och kritiskt) på affischen, kom till mig i form av en mästrande, kall röst i skallen som sa till mig: "Var inte naiv! Krig hör till mänsklighetens realiteter! Det står i Hannens gener: fuck it or kill it!" (ett uttryck från Ken Wilber).

Jo alltså den "sanningen" som vi alltid matas med. Och på ett plan är det naturligtvis så. Mannen (och även kvinnan gissar jag, om än i en annan tappning pga mindre testosteron) är programmerad med överlevnadsdrift. I den ingår inträngande och försvar.

Men om storskaligt krig ingick i mannens naturliga överlevnadsdrift, skulle det väl inte krävas så ENORMT mycket drillning och disciplin och inhuman bortträngning av känslor för att skapa "en god soldat"? Om det nu var så "naturligt" för män att vara dödsmaskiner?

Tanken kommer för en att män (och människor i stort) tydligen har ett påverkbart känsloliv (obs ironisk underdrift) och att, oavsett mängd testosteron, man kan LÄRA SIG att lyfta fram vissa delar av sitt beteende och låta bli att vattna andra frön i psyket (ett uttryck från den vietnamesiske fredsivraren Thich Nhat Hanh). Likaväl som människor kan utvecklas till dödsmaskiner, genom disciplin och straff/belöning, kan de alltså bli till något helt annat, genom en annan typ av livssyn och påverkan.

Säkert måste länder ha ett försvar. Frågan är bara hur ett modernt försvar kan se ut och när det ska sättas in? Måste det utgöras av drillade soldater; av ung kanonmat?

När två svenska soldater tragiskt dör i Afghanistan hörs röster som säger: "VI ÄR I KRIG!"
Och är det bara jag som under den självklara chock och sorg som finns i de rösterna, inbillar mig höra en anings aning av samma darr av upphetsning som i den unge mannens stämma när han fällde kommentaren i början av mitt inlägg? Eller är det bara min inbillning? Hoppas det.

Sånt, och mer, kan man komma att tänka på när man ser en filmaffisch i den skarpa vårsolen...

KEN WILBER som jag nämnde är, förresten, allt annat än en krigshetsare; han är en på många vis intressant amerikansk filosof. Lite komplex att skriva om, och jag är bara såld på delar av hans verk; men kanske försöker jag skriva om honom när jag har mer tid och skärpa.

Vad Afghanistan anbelangar så uppmuntrar jag gärna folk att stödja Afghanistankommittén, se http://www.sak.se/. De känner väl till folk och sedvänjor, blir inte förväxlade med ISAF och är där på långtidsbasis med vettiga projekt...