All "självhjälp" av ondo???

I DN Kultur idag en artikel om Barbara Ehrenreichs bok "Smile or die" där hon kritiserar "en filosofi där positivt tänkande anses vara nyckeln till all framgång: en blomstrande karriär, den rätta livskamraten, ett liv i allmänt överflöd". (Jag lägger in en länk när artikeln finns på dn.se)

Jag är själv inte det minsta förtjust i en peppningskultur, där man förväntas bortse inte bara från smärta och sorg utan kanske även från orättvisor, maktspråk, förtryck och politiskt hyckel och "fixa sitt eget liv" genom att "vara positiv och dra till sig det positiva" - en attityd som Ehrenreich själv blev utsatt för när hon i början av 2000-talet drabbades av bröstcancer. "Blev du inte frisk berodde det antagligen på att du hade fel attityd"...

En person som säger sådant till den drabbade gör det troligen för att hon/han är livrädd att själv bli drabbad, och klamrar sig fast vid sin "positiva attityd"(????) som vid vilken magisk amulett som helst.

Ehrenreichs bok har jag inte läst men jag misstänker att jag skulle hålla med henne i det allra mesta (t ex om att det är horribelt när chefer avskedar folk och yttrar lättköpta positive thinking-plattityder som "se det som en ny chans!" Och när allt ansvar läggs på individen....)

Det jag vill ta upp är snarare slarvigheten och generaliseringarna som ofta uppstår när man skriver i media om något som kallas "självhjälpsböcker" och raljerar över "livscoacher".

För det första: att människor längtar efter egen harmoni och kraft - själslig och kroppslig - är det verkligen något man ska ge dem dåligt samvete för? För det är vad man riskerar att göra genom att påstå att de kan bli oengagerade, egoistiska och lättförtryckta genom att "köpa självhjälpstrenden".

För det andra: när man angriper "självhjälpsböcker" är det bra om man alltid preciserar vilka böcker om själslig/kroppslig läkning som man menar. Det finns nämligen jämt en djup OCH en ytlig variant av saker och ting. Dessutom finns det alltid människor som läser allt som fan läser bibeln och följaktligen tolkar och använder vissa tankegångar ur "självhjälpstrenden" på sitt eget sätt.

För det tredje: alla "självhjälpsböcker" bygger inte på att människor ska tränga bort känslor, navelskåda och strunta i att engagera sig. Och när man oroar sig för att folk ska tränga bort den "ilska" som kunde leda till protester mot förtryck kan man samtidigt fråga sig om självkännedom och empati (som brukar ingå i självläkningsprocessen) inte ger hållbarare engagemang i längden.

Blir man verkligen mer altruistisk genom att negligera sin egen längtan efter harmoni och kraft? Risken är snarare att man, uppmanad att inte navelskåda, och alltså driven av dåligt samvete snarare än djupt engagemang, inte alls åstadkommer de goda förändringarna utan trasslar till saker och sliter ut sig istället?

"I ett tvångsmässigt leende samhälle tenderar vi att blunda för reella problem" menar Ehrenreich och JAG HÅLLER MED. Men långt ifrån all självhjälpslitteratur och livscoaching handlar om att producera tvångsmässiga leenden (ett intryck man alltså kan få av ARTIKELN, liksom av mycket annat svepande raljeri om "självhjälp").

Dessutom: vad kommer först, hönan eller ägget? Är det människors längtan efter egen inneboende harmoni och kraft som skapar ett samhälle utan fungerande socialt skyddsnät? Eller är det tvärtom, ett samhälle utan skyddsnät som skapar rädsla och desperat längtan efter sådan självhjälp som innebär bortträngning av realiteter?

Det jag (mest) vill säga med den här posten är: ge inte människor skuldkänslor för att de vill "må bra". Och: dra inte all litteratur och alla yttringar som syftar till självläkedom över en kam. Samt: finns det inte andra filosofier som är lika möjliga att utöva makt med? Sådana som ingår i den hävdvunna filosofiska/kulturella kanon, som blivit en traditionell och accepterad maktfaktor? Lider man, som många av oss mer eller mindre intellektuella, av ett medvetet eller omedvetet auktoritetsberoende (läs "trygghetslängtan", "längtan att vara accepterad") så raljerar man inte om det traditionstyngda, utan om det trevande nya, det som man kan kalla "flum"... men det är början på ett annat inlägg, kanske...