Keats - och Donovan

Vi såg äntligen "Bright Star" (Jane Campion), en film som lyckas kombinera de mest utsökta bilder med ett starkt innehåll; en psykologiskt och socialt trovärdig tidsskildring likaväl som en berörande människoskildring. Har inte sett en så VACKER film sedan jag såg "Flicka med pärlörhänge". Och med vacker menar jag inte ytligt estetisk (som den obegripligt haussade vietnamesiska "Doften av grön papaya" - där min brist på berördhet visst kan ha berott på att jag inte är så insatt i det vietnamesiska och jag därför upplevde den som ytligt estetisk, kall). Utan sammansatt, berörande, smärtsam och samtidigt full av ett slags hyllning till det sköra och eviga och gåtfulla.

Jag njöt också mycket av språkljuden och bilderna i Keats poesi. Och det slog mig hur påverkad t ex Donovan måste vara av den typen av poesi. Nu har jag snöat in på den här låten, "Isle of Islay", och försöker lära mig den... Lite risig inspelning, men så vacker låt...