"Poesi eller coaching"?

"Coach" tycks vara ett ord/begrepp som retar många, kanske för att man upplever det som ett låtsasjobb? Möjligen associerar man det också med ett slags hurtig peppningsattityd och förenklade råd. Ett slags förljugenhet.

Nå, det finns ju alltid en ytlig och en djupare version av allt. Den variant som avspeglas i leende magasin är inte nödvändigtvis den djupare - och presentationen även av djupare varianter kan där lida av kraven på korthet och förment lättillgänglighet. När man vill se till att "folk förstår" underskattar man ofta läsaren - och som journalist har man kanske inte den tid som behövs, eller det stöd från chefer och marknadsavdening som behövs, för fördjupning.

Summan av kardemumman är att "coach" (liksom "självhjälpsböcker" som jag skrivit om förut och nog kommer att återkomma till) har blivit något som vissa gärna raljerar kring, till exempel i kultursammanhang - även om den som raljerar kanske aldrig ens har haft någon närmare eller seriöst menad erfarenhet av dessa ting.

Att det som jag sysslar med kallas för "Zen Coaching" kan möjligtvis göra någon presumtiv häcklare mer nyfiken än raljant - "zen" associeras förhoppningsvis inte med ytlighet eller snabbfix. (för övrigt har jag även träffat människor som blivit väldigt inspirerade och stärkta av den typ av "peppning" som jag själv nog skulle kalla "bortträngning och snabbfix" - man behöver ju olika saker i olika skeden...)

Allt detta apropå en recension i DN av Kristian Lundbergs senaste diktsamling "Mörkret skulle vara som ljuset" (spännande titel). Sverker Lenas avslutar nämligen genom att framhålla att boken ... "som gestaltning av ett kristillstånd säkerligen är bättre än all den mindfulness som kan köpas för pengar". Och tillägger "Vem har sagt att vi behöver livscoacher när det finns poeter?"

Det han menar är väl att han blivit blivit berörd och hållen, och erfarit mening på ett djupt existentiellt plan vid läsningen. Och att han verkligen önskar sådan poesi fler läsare. Jag håller med honom där, men undrar varför han måste dra in mindfulness och livscoaching och jämföra två saker som om där fanns ett slags valsituation (det är i alla fall lätt att tolka hans ord så?).

Kanske är det så att en intellektuell som raljerar kring mindfulness och livscoaching, ser ett slags beklaglig förenkling av mångbottnade sammanhang just i dessa förhållningssätt? Kanske tänker han att den som "låter sig luras" av mindfulness, kommer att bli "dum" , gå miste om en massa saker och släppa en massa nödvändigt ansvar?

Att Kristian Lundberg (och många andra poeter genom historien, t ex Ekelöf) såvitt jag vet ofta är inspirerad av sådant som är grunden i mindfulness, liksom i mystiska livsupplevelser (kristen mystik likaväl som sufism) gör väl nödvändigheten att välja mellan Lundberg och mindfulness ännu mindre (eller är det just det Lenas menar - att det INTE finns någon skillnad?)

Sådant kan man fundera över. Kanske har jag missförstått Sverker Lenas intention. Kanske raljerar han inte alls.

I alla fall så fördjupar jag mig just nu i Garcia Lorca. Och är coach. Ja, jag tog det personligt. Och är medveten om att jag tog det personligt....