Fick en ny "idol" för en tid sedan när Mary Gauthier spelade i Stockholm... hennes gitarr och det fantasifulla spelet hos en violinisttjej som hette Tanya Elizabeth skapade, tillsammans med hennes mycket uttrycksfulla röst och bra låtar, en rik och bärande ljudbild som aldrig sviktade eller blev tråkig. Och KÄNSLAN! Den senaste skivan "The Foundling" handlar om hennes bakgrund som fosterbarn i USA - låtar som rör lyssnaren in i märgen. Gauthier är en av dedär artisterna som tycker det är roligare att spela än att marknadsföra sig - kanske är det därför det inte finns speciellt många youtube-klipp som gör henne rättvisa. Skakiga live-tagningar mest.
Jag lyssnar och lyssnar på de två senaste albumen, alltså "The Foundling" och "Between the Daylight and the Dark". Känns lika starkt som när jag postumt hittade Townes van Zandt - som var en ganska ojämn artist (massiva missbruksproblem), medan det mesta Gauthier gör är "som von Zandt när han var som bäst". Hon har också jämförts med Johnny Cash och Lucinda Williams - men varför jämföra? I Sverige uppträdde hon på en mycket liten scen, Scala-teatern. En av de starkaste konserter jag varit på, känslomässigt och musikaliskt. Gillade också hennes avspända attityd - hon var verkligen "där" med hela sig själv, en nakenhet med stor styrka i.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar