Monstervallmons korta tid är nu. Här fångade i Saltsjöbaden häromdan.
I övrigt kan jag rekommendera Lars v Triers "Melancholia" som vi såg igår. Jag brukar försöka undvika ordet Mästerverk eftersom det inbjuder till "Bästlista-förhållningssätt" men här är det svårt. Filmen kan inbjuda till tolkningar på hur många nivåer som helst men jag försökte vifta bort tolkningarna och vara i upplevelsen. Som var så stark och exakt i uttrycket (skådespeleri, scener, symbolladdning, foto, allt...) att man var alldeles skakig efteråt. Som ett slags märklig, långsamt orgiastisk känsla.
Tycker nog vi ska bry oss mindre om saker som Lars (kanske fast i ett slags provokativt försvarsmönster) säger i en trängd situation i Cannes och mer rikta uppmärksamheten mot själva filmen?
Och även använda en hel del av den uppmärksamhet som, av såväl snokiga som servilt vördnadsfulla som sant värdeseende skäl, riktas mot Ingmar Bergman, till att se: här är något nytt som är verkligt stort, mystiskt och skakande. Djupare och mer allmängiltigt än von Triers tidigare filmer, som det känns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar