Många är vi som blir lite chockade när vi ser ett inte-så-fördelaktigt foto av oss. I min ålder blir man t ex inte så gullig i släpljus från sidan.
Eller så fångas man i någon sekundsnabb, löjlig min. Somliga fotografer är skoningslösa. De fotograferar en människa pang på, som vore hon ett ting, och tycker sedan "så där ser hon ju ut". Andra fotografer försöker få med människans väsen, eller åtminstone det som är tilltalande hos henne.
Det är inte bara superytliga, fåfänga personer som blir förtvivlade när de ser sig i ful eller löjlig dager. Även de mest mogna, sansade, rentav visa människor kan få en chock som sitter i ett bra tag. Jag vet. Jag har hört de mest avklarnade personer klaga förtvivlat över ett foto, och dessutom plåga sig ytterligare med tanken: "Jag borde ju inte bry mig om det."
Kanske ligger det något i de reaktioner som fotografer kunde få då de fotograferade personer ur sk "primitiva" stammar: "Du tar min själ! Låt bli!"
"Hej", säger reportern på lokaltidningen, "det här är Pelle, vår nya fotopraktikant". Och Pelle förstår troligen inte paniken i tantens ögon .
Är någon kändis ledsen så finns det alltid ett förgrämt foto i ett arkiv nånstans. Och har kändisen gjort bort sig så hittar man ett löjligt foto som bäret på bakelsen. Till slut kan vi få för oss att vi ÄR våra foton (varför inte skriva ut ett och bära som mask?).
Ibland använder fotografen vidvinkel och placerar personen på sidan. Då blir man breddad, förvrängd och ser jättetjock ut. Så finns det där jag kallar "Muminobjektiv", som gör att man får enorm näsa. Eller "Fish Eye" - då försvinner öronen och man får pinnsmal hals. Alla, alla tidningar har en egen fotograf som bara måste ta en bild....
Nuförtiden är "själen" som man tagit dessutom töjbar. Ganska ofta ser jag foton i tidningar som har töjts ut på längden eller bredden för att passa i spalten eller i den ram som finns. Det gör att den fotograferade inte ser klok ut. Kanske inte någon katastrof, men tänker man på detta Procrustes-fenomen i överförd bemärkelse blir det lätt att förstå det obehag som väcks: ramen är viktigast, och passar personen inte i ramen, är det personen som ska förvrängas. Stackars själen....
Själv gläder jag mig åt att nu ta ledigt ett tag från offentligheten... att skriva på en text är alltid roligare än att marknadsföra den....
Oerhört tänkvärt, och gäller alls inte bara kändisar. Jag har en bekant som tycks älska att fånga sina medmänniskor på bilder i ju mer aparta ögonblick desto bättre, gärna halvt grimaserade, och tror på fullt allvar att det är så man fotograferar människor "när de är naturliga".
SvaraRaderaNej, gäller verkligen inte bara kändisar. Ibland tänker jag att vi fotograferar sönder varandra. Jag minns en julafton när alla blev videofilmade och sen skulle titta på inspelningen direkt efter... stämningen blev inte på topp...
SvaraRaderaMin mobil tar förresten så groteska människoporträtt (pga en märklig ständig vidvinkel) att jag så gott som uteslutande fotograferar landskap, ting och djur med den....
Det är alla krav på automatik och snabbhet numera som har tagit över det långsammare men mer flexibla och vederhäftigare omdömet. Användningen av automatkamerorna har gjort att kunskapen om brännvidder, bländare och tid mm har försvunnit. Därför att det går ju ändå inte att använda de kunskaperna, kameran gör allt. Det är synd.
SvaraRaderaSkall man ta bra porträttfoton bör man använda en brännvidd på minst 70 mm för en småbildskamera – gärna längre. Stor bländaröppning (som skärper förgrunden och mjukar upp bakgrunden) samt kort slutartid.
Och eftersom zoomobjektiven inte har lika goda optiska egenskaper som de fasta objektiven, får fotografen faktiskt finna sig i att byta objektiv ibland ...
Mina bästa bilder har jag tagit med min Mamiya645, mellanformatskamera på stativ med trådutlösare och med en separat ljusmätare (spotmeter). Det är lite trickigt, men roligare.
Min trognaste följeslagare under alla resorna är min gamla Minolta SRT101, med nästan bara mekanik i – kräver mer av fotografen ...