För en liten tid sedan fikade jag på Café Ritorno (mittemot Vasaparken i Sthlm) med en god vän som är allvarligt sjuk. Föga förvånande präglades samtalet av väsentligheter, ärlighet kring svåra val och en dos bister humor. Strax innan vi skulle gå tittade jag upp på tavlan som hängde över vårt bord och insåg plötsligt vem den föreställde: Ingmar Bergman. Jag förmodar att rottingen ska få oss att tänka på Dämonregi, eller kanske på berättelsen om hur en städerska som råkat gå fel och hamna mitt i en repetition blev brutalt utjagad med kvasten.
Målningen kom mig att tänka på hur det var att anlända till Norstedts författarhus i skärgården, på den tiden det fanns. På väggen hängde ett enormt fotografi (ca 1,2 X 1,5 meter) av Strindberg. Han var iförd en ljus kostym som kom honom att se enorm ut, och de skarpa ögonen stirrade glödande och krävande på gästen. För att överhuvudtaget kunna skriva brukade jag faktiskt ta ner Strindberg och vända honom mot väggen. Kanske hade det något med genus att göra, kanske var det av andra skäl...
Lustigt sammanträffande, igår såg jag en fantastisk föreställning av Tribadernas Natt, framförd av amatörteatergruppen Teater Apa på Lilla Teatern i Lund. Pjäsen, skriven av PO Enqvist, handlar just om Strindberg och hans traumatiska relation till hustrun Siri von Essen. Den utspelar sig under en repetition till en pjäs, där han oförblomerat angriper sin fru. Han beter sig illa mot skådespelarna, speciellt Siri, och är allmänt kolerisk. Hon säger att han är en vampyr som suger ur sin omgivning för att få blod till sin konst.
SvaraRaderaFörsta gången jag såg Ingmar Bergman med det lilla, ettriga pipskägget (då var han ju tämligen till åren kommen) tänkte jag spontant:
SvaraRaderaMen han ser ju ut som en gammal präst!
Det slog mig att Fadren på något sätt hade tagit rebellen Ingmar i besittning och nu verkade genom honom i förklädnad – men ändå med en omisskännlig likhet.
Om man jämför Ingmar Bergman på porträttet med en präst – eller t.o.m. med en biskop:
Då skulle ju piskkäppen bli en ironisk illustration av en kräkla – biskopens signum.
Piskkäppen som biskopskräkla ... jag undrar hur JAG skulle klara mig om jag hamnade i samma rum som några änglar efter att ha gjort DEN jämförelsen.
Kanske är inte sannolikheten så stor, men jag får väl tända ett extra ljus nästa gång jag besöker en kyrka, det gör jag faktiskt litet då och då ...
Var förresten med om en storslagen ljudupplevelse i Linköpings domkyrka den 12:e december förra året:
Kören Ad Libitum var där och skapade med sina bordunstämmor och bakgrundsackord en medeltida Organon i det väldiga domkyrkoskeppet. Därefter kom Björn J:son Lind med sitt hesa blås och förde de medeltida klangerna litet närmare vår egen tid.
Alltsammans toppades av Janne Schaffer, som tänjde ut sina elektriska vibraton till kraftledningar genom de höga stenvalven ...
Ja ... ungefär så ... även jag kan vara kyrklig av mig ibland, på mitt eget anspråkslösa sätt ...
/Hälsningar Lars