En radikal ömsint sann förtvivlan

Vilken annan teater kan som Unga Klara spela fram samtidens undertexter och smärttillstånd på detta nakna, stiliserade (och ändå kroppsligt närvarande), genomarbetade, integrerade, sylvassa och ändå fullständigt ICKE-CYNISKA sätt? frågade jag mig i går när vi var på genrep av Erik Uddenbergs "Uppfostrarna/De ouppfostringsbara" på Unga Klara, i regi av Suzanne Osten. Riktigt, riktigt otäckt. Radikalt. Och samtidigt ömsint. SANT. Och hela tiden dynamiskt - efter en nästan tre timmar lång föreställning är man ändå ledsen för att det alls tog slut.

Den där dynamiken beror (bland mycket annat) på att hela skådespelargruppen är i full närvaro (som ett fiskstim eller någon annan samtidigt agerande månghövdad organism) samtidigt som de just då huvudagerande är i fokus. Allt lever - fullt av överraskningar, motsägelser, motstånd och flöde.

Om föräldrar och barn, barn som är föräldrar och föräldrar som är barn. Godhetsprojektet Barn. Förverkligandeprojektet Barn. Som en "far" förtvivlat uttrycker saken: "Om man är en bra förälder är man en bra människa!"

Och, från barnens sida: "Hur är jag ett bra barn åt dig?" Med mera, med mera.

Och man frågar sig hur vi orkar hålla på med allt det där skumma som vi håller på med för att verka som om vi inte håller på med något skumt. Eller, som ett "barn"(ungefär) uttryckte saken till sin "far" som var insnärjd i sina egna grubblerier om det egna värdet och vad de borde göra tillsammans: "Varför kan du inte bara VARA med oss?"