Äntligen napp?

Sådärja. Efter mycket harvande och letande efter motivationen, och försök på försök att hitta ingångar och stil tror jag att jag, helt överraskande, har rört vid det väsentliga i detta nya romanförsök: romanens psykologiska hjärta, beröringspunkten med en undertext som har varit oklar för mig fram tills nu, och som plötsligt skapar en motivation och skrivlust jag inte kände förut. Den känslan infann sig när jag återigen försökte beskriva en scen som inte ens kändes superviktig förut. Intressant hur man först famlar och sedan måste fortsätta att famla tills man finner det där 'romanhjärtat', den existentiella/psykologiska brännpunkten som kan få liv i det hela (vad handlar det här skrivprojektet om? Vad är min intention? Varför är det viktigt för mig att skriva om just detta?). Det är inte alltid så, ibland har man det från början. Men i detta fall har jag undrat: varför i hela världen ska jag skriva om det här? Varför håller jag på med det här stoffet? Jag har inte känt mig helhjärtad, inte riktigt berörd. Nu tror jag minsann att jag har blivit det, och återfått en del av den förut faktiskt försvunna skrivlusten.