Normalt läser jag ganska fort. Men när jag läser Sara Stridsbergs romanspråk läser jag långsamt, som när man läser poesi. Det är, för att använda ett slitet uttryck, magiskt. Varje formulering väcker bilder och underliggande budskap/associationer om den situation som skildras (ur alla möjliga aspekter), och samtidigt - hur sorgligt det skildrade än kan tyckas vara - lyser något odefinierbart, gåtfullt och svindlande igenom. Jag vill inte missa ett enda ord. Så är det ganska sällan. Jag menar då inte att säga att det finns väldigt få bra böcker. Jag menar bara att det här är något alldeles extra. Håller tummarna att hon får pris. Igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar