Förhållningssätt

Sprängdåd på Drottninggatan - och hur ska man "förhålla sig"? Personligen tänker jag "Vettigt!" när jag läser Ola Larsmos inlägg i DN där han, bland flera kloka iakttagelser, menar att RÄDSLAN för terror, och det den kan leda till, i själva verket kan behöva förstås, undersökas och samtalas om i högre grad än själva "terrordåden" (som ju "vanligt folk" knappast kan förutse eller vidta några praktiska åtgärder mot). (tyvärr finns inte inlägget på Dn.se än. Titel: "Bästa sättet att försvara det öppna svenska samhället är att inte bli rädd för terrorn")

Det kan inte vara lätt att vara statsminister i dessa dagar. Man får hoppas att många känner sig tryggare när Ordförande Fredrik säger att "Detta är oacceptabelt!"

I övrigt (eftersom detta är en mysblogg) ska jag avsluta med en reflektion kring tomtar. Jag har en teori att tomtens utseende, sådant det ter sig i julskyltning och pynt, på något vis speglar stämningsläget i samhället. Om det är det rådande eller det önskvärda stämningsläget ska jag låta vara osagt. I år är EN sak i alla fall tydlig: tomten är angelägen om att undvika LÄCKOR. Luvan är nerdragen över både öron och ögon, och ingen mun skymtar genom skägget. Påminner lite om dedär aporna ni vet: "Hear no evil, see no evil, speak no evil."

Eller har han helt enkelt drabbats av en utmattningsdepression: "Hear no Christmas, see no Christmas, speak no Christmas?"

Glad Lucia önskar Tant Ingers Mysblogg!

Psychedelic Dream

Det är mycket nu. Följaktligen har jag glömt att jag skulle ösa beröm över en suverän konsert vi var på i tisdags. I Sverige har vi en gitarrvirtuos vid namn Kenny Håkansson. Han kan göra vad som helst på gitarren, men utan att nånsin hemfalla till den "titta-vad-jag-kan-onani" som kännetecknar somliga andra (nämner inga namn) och samtidigt har han en cool, avspänd attityd, kan skriva vackra melodier och har en uttrycksfull röst. Här hade han sällskap med tre konstellationer av kongeniala musiker : återupplivade Baby Grandmothers, nuvarande Psychedelic Dream och ett Kebnekaise som firar nya triumfer, här tillsammans med resten av kvällens gäng (vilket otroligt groove).



Detta utspelade sig på Strand vid Hornstulls strand, och jag visste om konserten bara för att jag råkat se en pytteliten affisch vid tunnelbanenergången i en av mig frekventerad förort. Rena turen!



Bonusmaterial: Restaurang Strands toalett. "Släpp allt hopp, I som här inträden?"



Vem klöste sönder detta skötbord? Rosemarys baby????
(Fast toaletten i övrigt var faktiskt helt okay och fräsch.)

Skansen by night

Semics årliga julbord på Högloftet, Skansen, vill man inte missa. Överdådigt julbord, Luciakör som KAN sjunga och många fina möten....







Och en del av nöjet är att vandra omkring på ett folktomt men nattupplyst Skansen där snön ligger vit. Lätt surrealistiska vyer, som i en film.... kanske av Roy Andersson?









Nedan: skräckens midsommarstång. Ur någon gammal stumfilm av Dreyer?

Hänt i veckan

Vägen till Norstedts erbjuder snygga vyer över Stockholm.



(Nedan) Sista biten fram till porten, kantad med ljus och facklor för att hylla Nobelpristagaren.





Ja ja, jag borde skaffa en bättre kamera.



Min bordskavaljer.



Peruaner som står utanför porten och röker cigarr i kylan. Llosa hade med sig 45 anhöriga...



Limousinen.



Vägen från förlaget.



Gamla Stan. Och jo, det var en trevlig fest med väldigt god mat. Men som ni märkt är min kamera inte så bra på interiörer och personporträtt...

En kvistig fråga

AHA! Nånstans därute i bloggosfären sitter någon som TYCKER OM KVISTAR (se kommentar till förra posten). Jag känner mig FÖRSTÅDD. Och lägger omedelbums in en bild på MASSOR med kvistar. I SNÖ.

Idag var jag och Taxmannen och sjöng julsånger för pensionärerna på hans mammas äldreboende. Herregud. Jag håller på att förvandlas till Carola (det finns redan de som tycker att jag liknar henne).

Ikväll är det mysfest för Mario Vargas Llosa på förlaget. Jag måste erkänna att jag aldrig har läst en enda rad av Llosa. Men tematiken i "El sueno del celta" lät intressant. Finns dock ej på svenska än. Hade det här varit för ett antal år sedan så hade jag troligen, av ren prestationslusta, köpt den på spanska och med blod, svett, tårar och endast rudimentära kunskaper i språket, arbetat mig igenom den.

Larvigt nog försökte jag putsa upp min ungerska när det var mysfest för (en dödstrött) Imre Kertész för några år sedan. Jag buffade mig fram till den svimfärdige författaren, sade på min språklaboratorium-ungerska "Ni måste vara mycket trött", fick ett "Ja" till svar samt en autograf skriven med darrande hand i den bok jag räckte fram. Det larviga med saken? Att jag gjorde det BARA för att få känna mig duktig. Sånt orkar jag inte längre. Hoppas jag.

Säg inte åt mig att Jesus kommer. Då måste jag motstå impulsen att plugga igen. Kanske kan nån tala om för mig vad "Ni måste vara mycket trött" heter på arameiska?

Kvistarnas hemliga liv

Sorry, folks! Kvistar igen! Kan inte motstå kvistar. Och med rimfrost på... nej det gick inte.









I övrigt så har jag nu TVÅ bokideer (egentligen tre) samtidigt som jag egentligen inte har tid att skriva (det är då ideerna brukar komma). Nå, vad vinner - en halvt om halvt fackbok med existentiella konstigheter (sk "personlig utveckling") för vuxna eller en roman med vampyrtema för "äldre ungdom". Får väl se. Blir kanske varken hackat eller malet...

Kyrkligt

Igår kväll var jag inbjuden av Vårfrukyrkan i Fruängen att tala om "Samtal med djävulen". Fyra personer trotsade snön och kom och lyssnade. Och det blev ett livligt samtal om begrepp som förlåtelse, ondska, försoning mm. Det är alltid intressant, och ibland utmanande, att möta andra människors upplevelse av och tolkning av olika begrepp som man själv har funderat mycket över. "Ondska" verkar t ex vara ett begrepp som människor tycker sig behöva. Det är alltid lika intressant att samtala om varför.

Vårfrukyrkan var ett modernt bygge. Vi var självklart i en av församlingssalarna, inte i kyrkan ; men jag fick se själva kyrkorummet, ett stort rum med totalt abstrakt altartavla (bara olika stora färgfält) och skön rumsklang. Jag tyckte om det, men det bröt totalt mot hur man föreställer sig ett kyrkorum. För somliga nog ett slags frihetskänsla, för andra kanske en upplevelse av brist på trygghet och tradition.

En givande kväll, trots, eller kanske på grund av, den mycket lilla skara som kom. Även prästen var spännande att prata med och tycktes ha gått sin egen väg och lyssnat på sin egen upplevelse.