Nej, det ligger ingen katt på min dator.... men ändå är det något i vägen. För USParna alltså. Jag kommer inte på några USPar som beskriver den nya höstromanen av mig.
Var uppe på förlaget i fredags och satt i möte om boken med förläggaren och redaktören - ett trevligt sådant då bägge två var väldigt engagerade i boken och en massa intressanta samtalsämnen kom upp. Jag är fortfarande lite hemlighetsfull kring den men kan säga så mycket som att den, bland annat, handlar om vad som kan bli den katastrofala följden av en uppfostran där både världen och det egna själslivet delas upp i alltför svart och alltför vitt; i "synd" och gudsfruktan. Det är en tunn men naggande liten historia vid namn "Samtal med djävulen".
I alla fall. Om ni inte vet (jag visste det inte) vad en USP är så är det en Unique Selling Point. Och på baksidan av en bok ska det, i den beskrivande texten, tydligen vara tre sådana. Prova själva hur man beskriver saker och ting (varför inte en själv) i tre säljande punkter (unika!) så får ni se hur lätt det är.
Medan jag skriver detta äter jag min lunch (tomatsoppa med röda linser). Lättlagat, Färgglatt, Vitaminrikt!
Jag återkommer. Genial, Varierad, Lättsam. Eller Tung, Gåtfull och Paradoxal? Puh.
söndag 31 januari 2010
fredag 29 januari 2010
Boktips: Lejonsommar, Hessérus
Och idag är det fredag, inte torsdag (jäkla bloggtid). Jag fortsätter min "lista" över guldkorn från de senaste tio åren med Eva Lejonsommars De afrikanska breven.
2007 förvånade det mig att denna roman, med sin starka berättelse(berättelser), intrikata komposition, tidskänsla (nittonhundratiotal, nittonhundranittiotal) och insiktsfulla psykologi inte blev nominerad till August eller annat stort pris.
Elsa Rehn far 1908 till Kongo för att missionera, driven av stark tro men också med ett frö inombords av sådan kärlek som betraktades som "sjuk" för hundra år sedan. O, språket, bilderna, kavatheten, dåtidens missionsanda som krackelerar och ger plats för något smärtsammare och sannare... (en subtil humor märks även i förhållandet till språket och dåtidens, hur ska vi säga, existentiella käpphästar).
I USA på nittonhundranittiotalet trasslar en afroamerikansk manlig professor alltmera in sig i sin egen image, sin kvinnosyn och sin alkoholism....
Och Lejonsommar lyckas skildra dessa olika personligheter liksom "under huden", med både ömhet och stränghet och ett rikt register av frågor kring identitet (vald, pålagd, påtvingad) förtryck, längtan, nåd och onåd, det vi glömmer och det vi visar fram...
Man sträckläser denna levande berättelse och baxnar över hur hon lyckats fläta ihop de olika planen... mot en intressant och väl skildrad upplösning ... Rekommenderas!
Och lika varmt rekommenderar jag Madeleine Hessérus roman "Till Isola" som jag blev helt tagen av - insugen i en samtidsskildring som liksom omärkligt smyger över till fabel. En berättelse som, utan att en sekund bli programmatisk, ifrågasätter den livsstil och livssyn vi utsätts för/utsätter oss för.... Berättelsen har, mellan de koncist skrivna, ibland liksom etsade raderna, ett tilltal som äter sig in som koltrastsång.
Läkaren Tessa drabbas av en underlig "allergi" som hon först försöker förstå och hantera rent vetenskapligt men som så småningom driver henne från hem och arbete, ja, bort från allt hon trodde var hennes identitet... Lite får denna roman mig att tänka på "Hohaj" av Elisabeth Rynell, en annan favoritbok.....
Finns i månpocket (fortfarande, hoppas jag).
onsdag 27 januari 2010
Tjechov vid knuten?
Kallt igen... och fick denna bild från bekantingen KERRO HOLMBERG som bad mig gissa vilken Tjechov-novell-titel naturen här illustrerar.
Så kan jag passa på att på eget bevåg göra lite reklam för Kerro själv, som ju är konstnär och poet. Och ska jag försöka beskriva hennes måleri/poesi gör jag det kanske bäst såhär: hon ger mig en kick på flera nivåer samtidigt.
Lyckligtvis - eftersom konst talar bäst för sig själv - har hon en hemsida där både måleri och poesi finns med:
http://www.kerroholmberg.com/
Så kan jag passa på att på eget bevåg göra lite reklam för Kerro själv, som ju är konstnär och poet. Och ska jag försöka beskriva hennes måleri/poesi gör jag det kanske bäst såhär: hon ger mig en kick på flera nivåer samtidigt.
Lyckligtvis - eftersom konst talar bäst för sig själv - har hon en hemsida där både måleri och poesi finns med:
http://www.kerroholmberg.com/
tisdag 26 januari 2010
En smaklös post om genier
Jag är förtjust i att handarbeta. Min mor lärde mig att virka något hon kallade för "stjärnor" (jag har också hört dem kallas "farmorsrutor" mm). Av sådana kan man göra t ex en vacker filt. Jag har gjort en sådan i gröna nyanser (har tyvärr ingen digitalkamera) och just nu virkar jag den bredare.
Medan man handarbetar får man ibland underliga och oväntade tankar och infall. Och mycket riktigt, en märklig tanke kom till mig - en Halvkänd Kulturpersonlighet - från ingenstans: "Jag undrar just vad den här filten vore värd om Ingmar Bergman hade virkat den?"
För ni minns kanske auktionen på Bergmans kvarlåtenskap förra året; hur minsta pennvässare var värd multum.
I samma stund insåg jag - när jag såg Ingmar Bergman framför mig, virkandes - att han nog inte skulle ha virkat en stjärnfilt, när allt kom omkring (även om det är bra för nerverna).
Nå, någon av hans fruar då? Virkade de? Eller hans Hushållerska? Vad vore den då värd? Skulle inte filtens själva närhet till Ingmar ha gjort att den hade betingat ett bra pris ändå? "Geniet hade denna filt kring fötterna när han skrev manus till Persona"....
Vidare: vilken av fruarna skulle filten ha varit mest värd om den hade virkats av? Virkade Käbi Laretei? Liv Ullman? Skulle den vara mindre värd om hushållerskan hade gjort den? Eller om den hade varit köpt på IKEA? Eller om han aldrig hade haft den om fötterna, om den legat i ett gästrum?
Osökt kommer jag att tänka på en sommar i början på nittiotalet då jag satt i ett skållhett Milano och försökte göra research för en historisk roman som aldrig blev klar (forskning är tyvärr inte min starka sida). Jag läste då bl a mycket om helgon och deras kvarlevor. Ni vet; reliker, små bitar av helgonen som förvaras i utsirade relikvarier och som kan bota sjukdomar mm.
Det bästa var förstås att ha hela det döda helgonet, så intakt som möjligt, även om bitar kunde räcka. Jag läste bl a om hur en helgontand plötsligt fattades hos Sankte Vad-han-nu-hette i staden X för att sedan återfinnas i kyrkan i staden Y , där man hävdade att tanden, som ju var osedvanligt helig, hade tagit sig dit av eget val och s a s för egen maskin (flög den eller gick?Min fantasi är mycket visuell här. Jag kan se den mycket lilla ryggsäcken).
I alla fall. Jag menar inte att vara smaklös mot Ingmar (eller hans anhöriga) jag menar bara att jag baxnar lite över fenomenet i sig, och stöts av det (och jag blev ledsen när jag såg Cornelis Wreeswijks´s nötta väst hänga bakom glas på väggen i Cornelis-museet... jag menar.... Cornelis? På museum? Varför är vi såna? Lägg granris på hans grav!!!!)
Vilken kulturpersonlighets avklippta naglar blir en investering för framtiden?
Tillsvidare är filten till för att hålla mig varm. Men vänta bara tills jag har fått Nobelpriset! Och har dött.
söndag 24 januari 2010
Formidabel Sångerska
fredag 22 januari 2010
Boktips: isländskt, kinesiskt
Skugga-Baldur : en oförglömlig och sällsam liten bok av isländska Sjón. På ett kargt, avskalat språk frambringar den laddade bilder och en närmast rå (ibland nästan outhärdligt) men ändå underligt vacker stämning; som poesi. Myt, vardag, gåtfullhet, obönhörlig natur, drama, blottad strupe, beröring. Känns som att läsa poesi, men är prosa. Skapar en besynnerlig blandning av bävan, förskräckelse, mörker, ömsinthet och hisnande ("hisning"?) i bröstet. Påminner möjligen något om norska Tarjei Vesaas som jag nämnde tidigare. Med en snudd av Lennart Sjögren. Men mest är den ojämförlig. Jag säger inget om handlingen mer än att det är isländskt artonhundratal, och minst sagt utsatta människor. Var beredd på överraskning som smyger sig på.
Xiaolu Guo - Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande
Den kinesiska författarens (och filmregissörens) bok är intelligent, avväpnande och oavbrutet underhållande, och har ett tonfall, en uppkäftig och nyfiken livsnerv, som gör åtminstone mig omväxlande varm, uppiggad och sorgsen.
Zhuang, från liten kinesisk by, har sänts till London av sina föräldrar för att studera engelska. Träffar engelsman, tycke och passion (och många kulturmissförstånd) uppstår. En av poängerna med boken är att det är Zhuang själv som är berättaren; hon skriver först på synnerligen knagglig engelska (eller svenska då; översättningen är lysande men troligen är den ännu roligare att läsa på engelska vilket jag ej har gjort) och så småningom på allt mer uppfinningsrik sådan.
Jag älskar sådana språkhyss ( jfr rysk-engelskan i Jonathan Safran Foers "Everything is Illuminated") Kan på alla sätt rekommendera denna bok! (Och även Safran Foers förresten)
Återkommer med flera tips när tid finns!
torsdag 21 januari 2010
Taxman
Min karl, som jag älskar oerhört mycket, har en TAX som jag (numera) också är väldigt förtjust i. Detta är desto egendomligare då jag tidigare i mitt liv endast har avgudat katter, och till och med har hörts (fåvitskt, i slutna sällskap) uttala att "jag aldrig skulle kunna vara ihop med nån som har en hund".
(Kan ni se det hjärteknipande film-manuset framför er? "Sur tant blir mild hundälskare". Samma genre som "Sur invalidiserad homofob blir vårdad av översminkad transvestit med hjärta av guld och måste ändra inställning" och "Liten stjärnögd buspojke tinar upp förbittrad gammal gubbes frusna hjärta". Ni vet hurdana filmer jag menar...)
I alla fall: inför mitt första besök hos karln hade han förberett mig på att han hade en tax. Redan i trappen hördes det mordiska skällandet, och så fort dörren öppnades, överfölls jag av något som liknade en hysterisk utter, men med vilt flaxande öron och lång borstmustaschprydd nos.
Denna blandning av leklystet spolformat rovdjur och irländsk pubägare kastade sig genast med full kraft på mig. Jag lyckades dock behålla mitt stelt positiva leende, som blev ännu stelare när jag såg det (som jag trodde) märkliga prydnadsföremål som den ljuvliga karln hade den dåliga smaken att ha stående på tamburgolvet: en mycket ful, gråaktigt fläckig gris av obestämbart material. Den log lika stelt tillbaka mot mig. Var hade jag hamnat? I vilken krets?
Det var ett tag sedan detta hände. Jag har förändrats. Kärleken gör mirakel. Min senaste goda gärning, när det var så iskallt nyligen, var att handla HUNDBOTTINER (små stövlar som liknar slappa boxhandskar ungefär) åt den förtjusande voffsingen, som vid rastning i snön ynkligt lyfte sina frusna uttertassar en och en och därvid tittade så vemodigt att hjärtat nästan brast.
I julklapp fick han ett jätteben. Och jag utbrister numera i sinnessvagt joller så fort den stackars hunden verkar sakna något. En såååå stilig vovve! Vilka ståtliga rödbruna pubägarmustascher, vilka själfulla ögon, vilka lena öron och kraftfulla tassar - Världens Vackraste Tax!
Här kan man, dessutom, snacka om att bli SEDD. Han följer varje rörelse man gör, varje tugga man tar. Han lyssnar på varje ord ("ut" till exempel). Han håller långa tal när han känner sig förbigången. Och...eh... den där fula latexgrisen... ja den var ju hans. Han har fått en ännu värre av mig. Han har flera. De piper gällt (han gillar dem för att de skriker på hjälp när han biter dem, har jag förstått). Jag och hans elvaåriga matte turas om att köpa gräsliga, skrikande grisar åt honom.
Vi har även varit på HUNDCAFÉ och han har ätit delikatesstallrik och sjömanspepparkaka. När jag drar fram vantarna ur kappfickorna följer nu ofta en svart liten plastpåse med. Jag ler fånigt mot alla slags hundar på stan. Kort sagt, en helt ny värld har öppnat sig, kan man säga.
Hund. Den kommer, den ser, den segrar. VUFF! Läsare som till äventyrs inte har sett filmen "Turner and Hooch" kan lämpligen gå in på Youtube och kolla några klipp. Så förstår ni vad jag menar.
(Kan ni se det hjärteknipande film-manuset framför er? "Sur tant blir mild hundälskare". Samma genre som "Sur invalidiserad homofob blir vårdad av översminkad transvestit med hjärta av guld och måste ändra inställning" och "Liten stjärnögd buspojke tinar upp förbittrad gammal gubbes frusna hjärta". Ni vet hurdana filmer jag menar...)
I alla fall: inför mitt första besök hos karln hade han förberett mig på att han hade en tax. Redan i trappen hördes det mordiska skällandet, och så fort dörren öppnades, överfölls jag av något som liknade en hysterisk utter, men med vilt flaxande öron och lång borstmustaschprydd nos.
Denna blandning av leklystet spolformat rovdjur och irländsk pubägare kastade sig genast med full kraft på mig. Jag lyckades dock behålla mitt stelt positiva leende, som blev ännu stelare när jag såg det (som jag trodde) märkliga prydnadsföremål som den ljuvliga karln hade den dåliga smaken att ha stående på tamburgolvet: en mycket ful, gråaktigt fläckig gris av obestämbart material. Den log lika stelt tillbaka mot mig. Var hade jag hamnat? I vilken krets?
Det var ett tag sedan detta hände. Jag har förändrats. Kärleken gör mirakel. Min senaste goda gärning, när det var så iskallt nyligen, var att handla HUNDBOTTINER (små stövlar som liknar slappa boxhandskar ungefär) åt den förtjusande voffsingen, som vid rastning i snön ynkligt lyfte sina frusna uttertassar en och en och därvid tittade så vemodigt att hjärtat nästan brast.
I julklapp fick han ett jätteben. Och jag utbrister numera i sinnessvagt joller så fort den stackars hunden verkar sakna något. En såååå stilig vovve! Vilka ståtliga rödbruna pubägarmustascher, vilka själfulla ögon, vilka lena öron och kraftfulla tassar - Världens Vackraste Tax!
Här kan man, dessutom, snacka om att bli SEDD. Han följer varje rörelse man gör, varje tugga man tar. Han lyssnar på varje ord ("ut" till exempel). Han håller långa tal när han känner sig förbigången. Och...eh... den där fula latexgrisen... ja den var ju hans. Han har fått en ännu värre av mig. Han har flera. De piper gällt (han gillar dem för att de skriker på hjälp när han biter dem, har jag förstått). Jag och hans elvaåriga matte turas om att köpa gräsliga, skrikande grisar åt honom.
Vi har även varit på HUNDCAFÉ och han har ätit delikatesstallrik och sjömanspepparkaka. När jag drar fram vantarna ur kappfickorna följer nu ofta en svart liten plastpåse med. Jag ler fånigt mot alla slags hundar på stan. Kort sagt, en helt ny värld har öppnat sig, kan man säga.
Hund. Den kommer, den ser, den segrar. VUFF! Läsare som till äventyrs inte har sett filmen "Turner and Hooch" kan lämpligen gå in på Youtube och kolla några klipp. Så förstår ni vad jag menar.
onsdag 20 januari 2010
Boktips: Oryx and Crake
Som vi har märkt: decennieskiften är listornas tid. Istället för en "rangordnad" lista hade jag kortfattat tänkt tipsa om de boktitlar som dyker upp i minnet när jag tänker tillbaka. Idag: Oryx and Crake av Margaret Atwood, en framtidsdystopi som griper tag (man kan säga att den tillhör samma genre som de betydligt mer omtalade Brave New World (Huxley) och Fahrenheit 451 (Ray Bradbury).
Atwood är, tycker jag enastående i sitt sätt att kombinera pålästhet OCH övertygande fantasi (inom psykologi, sociologi, naturvetenskapliga ämnen, you name it) med drivet berättande och mänskligt engagemang. Hennes humor kan kännas bitande men blir aldrig någonsin cynisk eller distanserad - det märks att hon VERKLIGEN bryr sig om och värnar om människovärde och mänsklig gemenskap.
Humor, ja - jag vet att den här boken är översatt men den som gillar att läsa på engelska läser den med fördel på originalspråk; bl. a på grund av driften med reklamslogans o dyl, som torde ha varit svår att återge på svenska.
Det tar ett tag innan man greppar den värld som skildras i boken, berättelsen liksom mjukstartar - men sen är man fast. Åtminstone jag.
Hinner bara med en titel idag, återkommer så småningom med flera tips...
måndag 18 januari 2010
Batteriet
En av de frågor jag ofta får är "Hur kan du vara så kreativ?"
För det mesta i mitt liv - även när tillvaron har varit knagglig eller smärtsam - så har jag känt något slags nyfikenhet på själva varandet och relaterandet till det; på själva den existentiella upptäcktsfärden eller hur man nu ska säga. Och den nyfikenheten tar sig uttryck bl a på konstnärligt vis, kanske för att just den kanalen uppmuntrades när jag var liten, och för att min "talang", min gåva, råkar ligga just där. Oftast finns det en massa ideer, bilder och nyfikenhet i mitt sinne. och, hoppas jag, en öppenhet.
Men ibland händer något konstigt: det är som om "batteriet" tar slut, utan att något särskilt tycks ha orsakat det (åtminstone inte något jag är medveten om då det händer). Inom mig finns då bara ett slags grå tomhet, som i en TV utan kanalkontakt. Och tillsammans med den kommer en sorts överkänslighet, som gör att minsta lilla uppgift känns oöverstiglig. En gråhet som inte tycks bero på något - på många sätt är den mer svåruthärdlig än en ilska eller smärta som har påtaglig anledning. Det kan komma en känsla av att vara på något vis "krackelerad" (extremt sårbar) och inte ens kunna vilja något.
Jag pratade en gång om sådana tillstånd med en person som är betydligt mer kreativ än jag; en otroligt begåvad dansare som tycks närmast "övernaturlig" i sitt uttryck; stark, originell, lekfull, en levande låga. Och jo, hon hade också sådana dagar, när energin bara var borta, när det var aska istället för eld inombords.
Sådana där tillstånd kan kännas hotande, farliga - och kanske på ett särskilt sätt om man är "egen företagare", om man själv alltid har ansvar för sin process, om man är sin egen chef...
Om jag har möjlighet, om jag KAN ta en paus en sådan sårbarhetsdag, försöker jag se vad den känslan (eller bristen på känsla) vill säga mig, t ex genom meditation.
Gråheten kan helt enkelt vara en stor trötthet, ett behov av vila. Eller så kan den bero på att något - liksom utan att jag märkt det - har triggat en gammal sorg i mig, en som ligger alldeles under ytan. Och kanske vill fram i form av gråt.
Eller så hittar jag kanske ingen förklaring. Då återstår bara att vara med gråheten. Att försöka vara ömsint med den där litenheten man känner just då; den där energilösa, krackelerade varelsen man är ibland. Jag menar inte självömkan, snarare "självömsinthet" - ett slags kärleksfullhet, att inte anklaga sig själv eller hetsa sig själv med vad man "borde" vara. Och om man MÅSTE göra saker, att försöka minimera dem eller tillåta sig lite långsamhet. Att på något vis vara en ömsint förälder åt sig själv, just i stunden.
Ofta får man ju höra att man ska "möta människor exakt där de är"(känslomässigt). Inte kräva eller pusha eller ge förnumstiga råd.
Lätt att glömma att det är välgörande att möta sig själv på samma sätt. Att inte bli rädd för gråheten utan ge sig själv ömsinthet i den. Och plötsligt kan något börja glöda igen...
För det mesta i mitt liv - även när tillvaron har varit knagglig eller smärtsam - så har jag känt något slags nyfikenhet på själva varandet och relaterandet till det; på själva den existentiella upptäcktsfärden eller hur man nu ska säga. Och den nyfikenheten tar sig uttryck bl a på konstnärligt vis, kanske för att just den kanalen uppmuntrades när jag var liten, och för att min "talang", min gåva, råkar ligga just där. Oftast finns det en massa ideer, bilder och nyfikenhet i mitt sinne. och, hoppas jag, en öppenhet.
Men ibland händer något konstigt: det är som om "batteriet" tar slut, utan att något särskilt tycks ha orsakat det (åtminstone inte något jag är medveten om då det händer). Inom mig finns då bara ett slags grå tomhet, som i en TV utan kanalkontakt. Och tillsammans med den kommer en sorts överkänslighet, som gör att minsta lilla uppgift känns oöverstiglig. En gråhet som inte tycks bero på något - på många sätt är den mer svåruthärdlig än en ilska eller smärta som har påtaglig anledning. Det kan komma en känsla av att vara på något vis "krackelerad" (extremt sårbar) och inte ens kunna vilja något.
Jag pratade en gång om sådana tillstånd med en person som är betydligt mer kreativ än jag; en otroligt begåvad dansare som tycks närmast "övernaturlig" i sitt uttryck; stark, originell, lekfull, en levande låga. Och jo, hon hade också sådana dagar, när energin bara var borta, när det var aska istället för eld inombords.
Sådana där tillstånd kan kännas hotande, farliga - och kanske på ett särskilt sätt om man är "egen företagare", om man själv alltid har ansvar för sin process, om man är sin egen chef...
Om jag har möjlighet, om jag KAN ta en paus en sådan sårbarhetsdag, försöker jag se vad den känslan (eller bristen på känsla) vill säga mig, t ex genom meditation.
Gråheten kan helt enkelt vara en stor trötthet, ett behov av vila. Eller så kan den bero på att något - liksom utan att jag märkt det - har triggat en gammal sorg i mig, en som ligger alldeles under ytan. Och kanske vill fram i form av gråt.
Eller så hittar jag kanske ingen förklaring. Då återstår bara att vara med gråheten. Att försöka vara ömsint med den där litenheten man känner just då; den där energilösa, krackelerade varelsen man är ibland. Jag menar inte självömkan, snarare "självömsinthet" - ett slags kärleksfullhet, att inte anklaga sig själv eller hetsa sig själv med vad man "borde" vara. Och om man MÅSTE göra saker, att försöka minimera dem eller tillåta sig lite långsamhet. Att på något vis vara en ömsint förälder åt sig själv, just i stunden.
Ofta får man ju höra att man ska "möta människor exakt där de är"(känslomässigt). Inte kräva eller pusha eller ge förnumstiga råd.
Lätt att glömma att det är välgörande att möta sig själv på samma sätt. Att inte bli rädd för gråheten utan ge sig själv ömsinthet i den. Och plötsligt kan något börja glöda igen...
lördag 16 januari 2010
Trendtips för den unika
Läser i modetidning under rubrik "trendtips": Om du vill STICKA UT, satsa på det och det... för att få en "unik" garderob.
Naaaa, hur unik är man när man är trendig?????
Det får mig att tänka på en gång när jag och ett par kompisar tillbragte några sommarveckor i ett hus vi hade hyrt strax utanför den lilla italienska medeltidsstaden San Gimignano (pittoresk turistmagnet).
Vi (allihop förtjusta i det omedvetet lätt absurda eller paradoxala) formligen älskade följande formulering i den guidebok om staden som alla turister köpte: "En bra tidpunkt att beundra det vackra men trånga torget är vid femtiden, då turisterna har gett sig av".
Över det allmänna beteende som torde ha blivit följden av detta tips lämnar jag den intelligenta bloggläsaren att reflektera...
fredag 15 januari 2010
Katastroftankar
Idag (fredag den 15:e, inte torsdag som påstås ovan) hade jag egentligen tänkt lägga in en lättsinnig reflexion om modetrender. Men allt lättsinnigt blev svårt när jag tog upp morgontidningen och såg bilden från Port-au-Prince.
Det är märkligt hur man (jag) reagerar på sådant. Först chock, sorg, maktlöshet. Sedan en mängd andra tankar och reaktioner. Såhär, ungefär:
1. Chock, sorg.
2. En liksom skuldtyngd tanke på hur bra man har det, blandad med en vilja att, om det är möjligt, på något sätt hjälpa till.
3. Nästan kortslutning i skallen. Sedan tanken: Nu vill jag inte skriva något lättsinnigt i morgonbloggen.
4. Ett slags dåligt samvete även över att mina tankar blir så "egocentriska".
5.Tanken: "Det spelar faktiskt ingen roll vad som cirkulerar i min lilla skalle i just den här situationen - bara vad jag GÖR." Vad kan just jag göra? Beslut: donera pengar till pålitlig hjälporganisation.
6. Men hur göra med bloggen? Ska jag verkligen skriva om mina egna "egocentriska" reaktioner? Och så kommer den pinsamma tanken: Hurdant blogg-inlägg skriver en "god människa" i en sån här situation?
7. Mer dåligt samvete; denna gång över att jag, i detta läge, tydligen bekymrar mig om min egen "goda" image.. Se alltså hur det dåliga samvetet liksom lägger sig i lager på lager och till slut kväver varje naturlig känsla av empati eller vilja....
8. Det dåliga samvetet har nu fått en imponerande, kletig tyngd och denna tanke är nära: "Vad jag än känner och tänker är fel, jag är en äcklig egoist och borde på något vis straffa mig själv, så att jag inte heller är det minsta glad medan andra lider. Livet är hopplöst och jag en egoistisk hycklare.
9. MEN så kommer den befriande insikten att sådana tankar absolut inte heller hjälper någon alls, och att de beror på min uppfostran, där en hel del skuldbeläggning ingick... Men är det inte märkligt: såhär knäppa och tillkrånglade kan reaktioner och tankar bli hos en person - helt enkelt på grund av en skuldbeläggande uppfostran! En person med mera naturligt och fritt känsloliv reagerar troligen istället bara med empati och handling...
10. Tanken kommer till mig att jag kan lägga in alla dessa funderingar i bloggen och dessutom en länk till en bra hjälporganisation.
11. Och då reflekterar jag som så: "Jag vet att läsare kan bli irriterade över allt nät-tjat om donationer. Lägger jag in länken, kanske det uppfattas som om jag tycker att folk MÅSTE ge. Vilket känns extra påfrestande om man faktiskt behöver sina pengar själv."
12. Beslutet blir att lägga in länken ändå (nedan). Betyder inte att någon "måste" något. (Och självklart finns det andra organisationer att ge till men jag slår gärna ett slag för AVAAZ igen)
13. Den "lättsinniga" posten utlovas en annan dag. Kanske söndag kväll.
https://secure.avaaz.org/en/stand_with_haiti
torsdag 14 januari 2010
Issociationer
I dessa vackra vintertider kommer jag försent till saker för att jag stannar och stirrar barnsligt begeistrad på snön, hur den fäster vid trädens grenar, hur björkarna liknar vattenfall. Längre bort far barnen som små färgglada bävernylonkarameller nerför den kritvita pulkasluttningen.
Något jag hört: i ett av Afrikas många länder ska det finnas en mytologisk motsvarighet till "Helvetet" - som man föreställer sig helt vitt. Hur är det då att se detta?
Andra associationer: de kusligt vackra scenerna i Ang Lee´s "The Ice Storm", när pojken är ute på natten. Och Tarjei Vesaas fantastiska roman "Is-slottet". Därtill H C Andersens saga "Snödrottningen" som alltid har fascinerat mig (hade hoppats hitta boken i mina hyllor och lägga in ett citat men jag har för dålig ordning. Kanske hittar jag boken i min ateljé).
Jag minns också en mycket klar och kall dag på åttiotalets slut, det var då minus 31 här i Stockholmstrakten. Möjligen minns jag den dagen så väl för att den också är ett fint minne av samvaron med en vän, som dog några år senare.
Vi gick längs den trolska stranden förbi Etnografiska Museet, och överallt hade vattnet frusit i märkliga formationer, iskristaller glittrade i ens ögonfransar, och känslan av att naturen var ett slags gåtfull katedral underströks av en ton i luften, på gränsen mellan hörbar och anad, som tycktes vara själva kylans. Och plötsligt: det dova, alltid lika märkliga ljudet av långsamma vingslag, när två kritvita svanar flög in och landade tunga och glidande på isen. Allt sitter som etsat.
Ps. Musikassociation: det finns ett parti i Purcell´s "The Faerie Queen" där Vintern träder in och man riktigt känner hur isen och snön lägger sig.
Det blev många associationer; kanske beror det på att det är så länge sedan man såg en vinter av detta slag här...
Något jag hört: i ett av Afrikas många länder ska det finnas en mytologisk motsvarighet till "Helvetet" - som man föreställer sig helt vitt. Hur är det då att se detta?
Andra associationer: de kusligt vackra scenerna i Ang Lee´s "The Ice Storm", när pojken är ute på natten. Och Tarjei Vesaas fantastiska roman "Is-slottet". Därtill H C Andersens saga "Snödrottningen" som alltid har fascinerat mig (hade hoppats hitta boken i mina hyllor och lägga in ett citat men jag har för dålig ordning. Kanske hittar jag boken i min ateljé).
Jag minns också en mycket klar och kall dag på åttiotalets slut, det var då minus 31 här i Stockholmstrakten. Möjligen minns jag den dagen så väl för att den också är ett fint minne av samvaron med en vän, som dog några år senare.
Vi gick längs den trolska stranden förbi Etnografiska Museet, och överallt hade vattnet frusit i märkliga formationer, iskristaller glittrade i ens ögonfransar, och känslan av att naturen var ett slags gåtfull katedral underströks av en ton i luften, på gränsen mellan hörbar och anad, som tycktes vara själva kylans. Och plötsligt: det dova, alltid lika märkliga ljudet av långsamma vingslag, när två kritvita svanar flög in och landade tunga och glidande på isen. Allt sitter som etsat.
Ps. Musikassociation: det finns ett parti i Purcell´s "The Faerie Queen" där Vintern träder in och man riktigt känner hur isen och snön lägger sig.
Det blev många associationer; kanske beror det på att det är så länge sedan man såg en vinter av detta slag här...
onsdag 13 januari 2010
Duktiga jobb
Apropå den Duktiga Ryska Städerska som så otroligt flinkt tog bort något otäckt brunt från Edvard Unsgaards trappa (se DN igår) kan jag berätta en historia från min mors ungdom. Mamma jobbade på slutet av trettiotalet och under en del av fyrtiotalet som "piga" (hennes uttryck) i nyrika familjer i Stockholm. Hon berättade en del hårresande anekdoter om tiden, men den jag ska återge kommer från en kamrat till henne, som även hon hade ett sådant jobb. Vi kan kalla henne Stina.
Herrmiddag. Stina kallas in av herrn i huset och ombeds att hämta en stege. Hon går efter den och tillsägs att klättra upp på den. När hon står däruppe, betraktad av gentlemännen kring bordet, frågar Herrn i Huset spetsfundigt: "Nååå, ser Stina från sin UPPHÖJDA PLATS att SALTET saknas på bordet?"
Man får alltså utgå ifrån att Stina inte var så Duktig. Eller så får man dra någon helt annan slutsats.
Hos mig har min mors och hennes kamrats berättelser i alla fall skapat ett instinktivt motstånd mot Hushållsnära Tjänster. Därför är det ofta väldigt stökigt i hemmet. Kanske lider jag av den psykiska krämpan Hushållsnära-tjänster-fobi och borde få behandling mot den...
Herrmiddag. Stina kallas in av herrn i huset och ombeds att hämta en stege. Hon går efter den och tillsägs att klättra upp på den. När hon står däruppe, betraktad av gentlemännen kring bordet, frågar Herrn i Huset spetsfundigt: "Nååå, ser Stina från sin UPPHÖJDA PLATS att SALTET saknas på bordet?"
Man får alltså utgå ifrån att Stina inte var så Duktig. Eller så får man dra någon helt annan slutsats.
Hos mig har min mors och hennes kamrats berättelser i alla fall skapat ett instinktivt motstånd mot Hushållsnära Tjänster. Därför är det ofta väldigt stökigt i hemmet. Kanske lider jag av den psykiska krämpan Hushållsnära-tjänster-fobi och borde få behandling mot den...
tisdag 12 januari 2010
Tomtar och troll...
Ibland blir det en delvis sömnlös natt. Man stressar upp sig över allt möjligt. Man undrar hur man ska fixa och hinna sånt som har lagt sig på hög ("Jag gör det tråkiga sen! Just nu väljer jag nåt mer givande!" är inte alltid en bra strategi även om det är svårt att vara kreativ utan den). Det här inlägget skriver jag sålunda samtidigt som jag sitter i telefonkö till Skattemyndigheten; knappast min favoritsysselsättning.
Med andra ord: helgerna är över, arbetsåret har börjat. Dags att ställa om sig. I den omställningen ingår för min del en massa onödigt fjäderputsningsbeteende, som att - o, idioti! - använda värdefulla timmar (i ett kaotiskt ostädat kök igår kväll) till att (fniss) stöpa nya ljus av gamla sparade stearinrester. Snacka om prokrastinering eller vare heter.
Denna vecka innehåller, förutom de sparade högarna, dessutom ytterligare en intervju/fotografering för större morgontidning, (denna gång GP), något som alltid gör mig nervös. Märkligt, man borde väl ha vant sig på trettiotvå år.
Sömnlösa nätter är emellertid inte bara av ondo. Mitt i ältandet (som mindfulness, kroppsscanning och andra knep inte alltid hjälper mot) dök det upp en idé till en saga för barn. Jag har de senaste två åren fått beställning på saga från den traditionstyngda antologin "Tomtar och troll" - och hoppas få en sådan i år också. Ett riktigt mysjobb faktiskt, lekfullt och roligt. Och simsalabim, mitt i ältandet kring blanketter, prestationsnoja och fåfäng tidsplanering dök sago-idén upp. Tack, sömnsvårighet!
Apropå tomtar och sånt så drar jag mig till minnes ett brödjobb jag slet med som illustratör för många år sen. Sånt man gör för att få in slantar. Nämligen att göra bilder till...eh... JULTALLRIKAR. Jag lyckades få till en lucia och ett par stjärngossar som sjöng, någon av dem med andaktsfullt slutna ögon. Och fick tillbaka förslaget med kommentaren:" Öppna ögonen på stjärngossen till vänster!" Bara att måla nya ögon alltså. De blev stelt stirrande. Och det blev aldrig några tallrikar med mitt motiv på (jag förstår uppdragsgivaren).
I ämnet tomtar kan jag tillägga att bland de onödiga men roliga böcker jag köpt genom åren finns en om trädgårdstomtar. Jag föredrar naturligtvis att se inköpet som ett tecken på vidsträckt kulturintresse snarare än dålig smak...
Idag blev det kanske inte en så inspirerande post här. Återkommer inom kort, förhoppningsvis inte med prestationsnoja utan med den lustkänsla som bloggandet hittills fyllt mig med. Även om läsarna, precis som jag, nu kanske har mindre tid och bistra januari att tampas med...
Med andra ord: helgerna är över, arbetsåret har börjat. Dags att ställa om sig. I den omställningen ingår för min del en massa onödigt fjäderputsningsbeteende, som att - o, idioti! - använda värdefulla timmar (i ett kaotiskt ostädat kök igår kväll) till att (fniss) stöpa nya ljus av gamla sparade stearinrester. Snacka om prokrastinering eller vare heter.
Denna vecka innehåller, förutom de sparade högarna, dessutom ytterligare en intervju/fotografering för större morgontidning, (denna gång GP), något som alltid gör mig nervös. Märkligt, man borde väl ha vant sig på trettiotvå år.
Sömnlösa nätter är emellertid inte bara av ondo. Mitt i ältandet (som mindfulness, kroppsscanning och andra knep inte alltid hjälper mot) dök det upp en idé till en saga för barn. Jag har de senaste två åren fått beställning på saga från den traditionstyngda antologin "Tomtar och troll" - och hoppas få en sådan i år också. Ett riktigt mysjobb faktiskt, lekfullt och roligt. Och simsalabim, mitt i ältandet kring blanketter, prestationsnoja och fåfäng tidsplanering dök sago-idén upp. Tack, sömnsvårighet!
Apropå tomtar och sånt så drar jag mig till minnes ett brödjobb jag slet med som illustratör för många år sen. Sånt man gör för att få in slantar. Nämligen att göra bilder till...eh... JULTALLRIKAR. Jag lyckades få till en lucia och ett par stjärngossar som sjöng, någon av dem med andaktsfullt slutna ögon. Och fick tillbaka förslaget med kommentaren:" Öppna ögonen på stjärngossen till vänster!" Bara att måla nya ögon alltså. De blev stelt stirrande. Och det blev aldrig några tallrikar med mitt motiv på (jag förstår uppdragsgivaren).
I ämnet tomtar kan jag tillägga att bland de onödiga men roliga böcker jag köpt genom åren finns en om trädgårdstomtar. Jag föredrar naturligtvis att se inköpet som ett tecken på vidsträckt kulturintresse snarare än dålig smak...
Idag blev det kanske inte en så inspirerande post här. Återkommer inom kort, förhoppningsvis inte med prestationsnoja utan med den lustkänsla som bloggandet hittills fyllt mig med. Även om läsarna, precis som jag, nu kanske har mindre tid och bistra januari att tampas med...
söndag 10 januari 2010
AVATAR
Många känner säkert ordet "avatar" mest som en beteckning för ett alias i ett spel eller på nätet över lag. Men ordet är urgammalt; sanskrit. När en gud ikläder sig ny skepnad och uppenbarar sig och verkar i den, kallas den nya gestalten just avatar. Vishnu t ex har en mängd avatarer ( en av dem, Matsya, syns ovan).
Det har kanske inte undgått så många att en avatar numera också är en coelinblå utomjording med lång fläta som slåss mot fantastiska monster (och utmärker sig på andra vis) på en planet med det likaledes mytologiska namnet "Pandora". Och att avataren egentligen innehåller en rullstolsburen amerikansk fd elitsoldats medvetande, medan soldaten själv ligger i en sf-teknologisk förvaringsmöbel på en rymdstation medan detta sker.
Känner ni igen det här har ni kanske t om sett filmen AVATAR (regi James Cameron). Är det en film med Samvete? Är det en film som Solidariserar sig med Urbefolkningar och vill slå ett slag för ett ekologiskt hållbart andligt helhetstänk (läs: de blå rymdvarelsernas "indian"-liknande kultur)?
Mja. Det är en tekniskt häpnadsväckande film (vi såg den i 3D) med många hisnande vackra scenerier från en främmande värld, en del gripande kärleksscener och många tillspetsade situationer. Elvaåringen vi gick med älskade den (även om hon tyckte det blev väl mycket krig) och jag kan verkligen förstå henne.
Men storyn! Elitsoldaten, i avatar-skepnad, som är i de blåas by för att sondera inför de vapenbestyckade Tellus-människornas förestående utgrävningar efter grundämnet "unobtainium"(suck) blir kär i en blå urbefolkningsflicka och vill snart hjälpa till att rädda folket och dess kultur undan roffarna från miljöförstörda Tellus.
Det är bara det att det känns som om Cameron har tänkt såhär: Ok, vi låter en Andligt Högtstående Minoritet angripas av militärt överlägsna flåbusar från jorden (Vietnam! Irak! Amerikanskt Dåligt Samvete!). Sen ser vi till att de ädla vildarna hamnar i en SÅ hopplöst trängd situation att de Faktiskt Måste Försvara Sig. Och vem får då tillfälle att axla rollen som länge inväntad Messiasgestalt, rycka ut som hjälte och formera styrkorna, om inte vår vän elitsoldaten. Som det kan hampa sig!! Alla fredliga alternativ är ("ÄNTLIGEN! " känns det som Cameron tänker) uttömda och nu MÅSTE DET JU BLI SLUTSTRID! Och sista timmen av filmen excellerar i elefantiasis-pangpang med monstruösa stridsmaskiner och skogsbrand.
Självklart överlever både hjälten och den onde onde generalen som leder Tellus-styrkorna vad som helst tills de ("ÄNTLIGEN!") får mötas i strid man mot man. Men det sista dödande pilskottet mot ondingen avlossas i sann "feministisk" anda av hjältens blå urbefolkningsflickvän. Så har både feministerna och urbefolkningsälskarna fått sitt - eller hur? All´s well that ends well: naturen visserligen sönderbombad och förstörd men hjälten mottagen av urbefolkningen, forever king.
Och det som hade kunnat bli en fantastisk, annorlunda, hoppfull film om utbyte mellan kulturer, en spännande skildring av mötet med den hallucinatoriskt fantasifulla djungelns alla arter, växter och äventyr (inte nödvändigtvis, som nu, mest med blodtörstiga monster) och dramatiken som uppstår i kulturmöten, vad blev det istället? Jo en vanlig krigsrulle med maximala effekter och budskapet om ett Gott Och Oundvikligt Krig. Wham, bam, thank you man!
Varför är det så sällan intressant att skildra andra lösningar - t ex att de olika grupperna lyckas kommunicera och lära av varandra? I synnerhet i en film för ungdomar. Tror man att det bara är slagsmål och krig som kan upplevas som riktigt spännande av målgruppen? Vad kostade filmen? Vad inbringar den? Jag förmodar att Cameron kommer att skänka stora delar av vinsten till urbefolkningar, eftersom han tycks ömma så mycket för deras seder. Säg att det är så, någon!
Det har kanske inte undgått så många att en avatar numera också är en coelinblå utomjording med lång fläta som slåss mot fantastiska monster (och utmärker sig på andra vis) på en planet med det likaledes mytologiska namnet "Pandora". Och att avataren egentligen innehåller en rullstolsburen amerikansk fd elitsoldats medvetande, medan soldaten själv ligger i en sf-teknologisk förvaringsmöbel på en rymdstation medan detta sker.
Känner ni igen det här har ni kanske t om sett filmen AVATAR (regi James Cameron). Är det en film med Samvete? Är det en film som Solidariserar sig med Urbefolkningar och vill slå ett slag för ett ekologiskt hållbart andligt helhetstänk (läs: de blå rymdvarelsernas "indian"-liknande kultur)?
Mja. Det är en tekniskt häpnadsväckande film (vi såg den i 3D) med många hisnande vackra scenerier från en främmande värld, en del gripande kärleksscener och många tillspetsade situationer. Elvaåringen vi gick med älskade den (även om hon tyckte det blev väl mycket krig) och jag kan verkligen förstå henne.
Men storyn! Elitsoldaten, i avatar-skepnad, som är i de blåas by för att sondera inför de vapenbestyckade Tellus-människornas förestående utgrävningar efter grundämnet "unobtainium"(suck) blir kär i en blå urbefolkningsflicka och vill snart hjälpa till att rädda folket och dess kultur undan roffarna från miljöförstörda Tellus.
Det är bara det att det känns som om Cameron har tänkt såhär: Ok, vi låter en Andligt Högtstående Minoritet angripas av militärt överlägsna flåbusar från jorden (Vietnam! Irak! Amerikanskt Dåligt Samvete!). Sen ser vi till att de ädla vildarna hamnar i en SÅ hopplöst trängd situation att de Faktiskt Måste Försvara Sig. Och vem får då tillfälle att axla rollen som länge inväntad Messiasgestalt, rycka ut som hjälte och formera styrkorna, om inte vår vän elitsoldaten. Som det kan hampa sig!! Alla fredliga alternativ är ("ÄNTLIGEN! " känns det som Cameron tänker) uttömda och nu MÅSTE DET JU BLI SLUTSTRID! Och sista timmen av filmen excellerar i elefantiasis-pangpang med monstruösa stridsmaskiner och skogsbrand.
Självklart överlever både hjälten och den onde onde generalen som leder Tellus-styrkorna vad som helst tills de ("ÄNTLIGEN!") får mötas i strid man mot man. Men det sista dödande pilskottet mot ondingen avlossas i sann "feministisk" anda av hjältens blå urbefolkningsflickvän. Så har både feministerna och urbefolkningsälskarna fått sitt - eller hur? All´s well that ends well: naturen visserligen sönderbombad och förstörd men hjälten mottagen av urbefolkningen, forever king.
Och det som hade kunnat bli en fantastisk, annorlunda, hoppfull film om utbyte mellan kulturer, en spännande skildring av mötet med den hallucinatoriskt fantasifulla djungelns alla arter, växter och äventyr (inte nödvändigtvis, som nu, mest med blodtörstiga monster) och dramatiken som uppstår i kulturmöten, vad blev det istället? Jo en vanlig krigsrulle med maximala effekter och budskapet om ett Gott Och Oundvikligt Krig. Wham, bam, thank you man!
Varför är det så sällan intressant att skildra andra lösningar - t ex att de olika grupperna lyckas kommunicera och lära av varandra? I synnerhet i en film för ungdomar. Tror man att det bara är slagsmål och krig som kan upplevas som riktigt spännande av målgruppen? Vad kostade filmen? Vad inbringar den? Jag förmodar att Cameron kommer att skänka stora delar av vinsten till urbefolkningar, eftersom han tycks ömma så mycket för deras seder. Säg att det är så, någon!
fredag 8 januari 2010
Grangärde-gotik
Dan Andersson (se föregående inlägg m musik) levde och verkade i Grangärde-trakten, alltså i en skogrik del av Dalarna nära Ludvika. Där - närmare bestämt i Tätriset (bara namnet!) - tillbragte även min far en del av sin uppväxt.
För snart femton år sedan deltog jag i en lite speciell författarturné, arrangerad av ABF Dalarna. Tanken var bl a att besöka ställen som inte så ofta gästades av skribenter. Vi kördes runt i en liten buss av omhändertagande folk från ABF och hade många trevliga stunder. Den minnesvärda resan erbjöd både hisnande natursköna och pittoreska miljöer och därtill vissa smått absurda situationer, som ytterligare förhöjde humöret (åtminstone efteråt).
Men nu gällde det alltså Grangärde-skogarna. Här snackar vi SKOG. Riktig vildmark och mulen senhöst. Ju längre vi färdades på enslig skogsväg, desto mer ödesdiger och tung ruvade naturen omkring oss. Täta lavbevuxna granar; mil efter mil efter mil av till synes ogenomtränglig skog på bägge sidor av vägen. Vi blev tystare och tystare där vi satt, och när motorn hostade lite fick åtminstone jag associationer till slädfärden i Gösta Berlings saga (trots att jag ju visste att normala vilda vargar inte anfaller människor. Vargmytens makt är stor som vi vet och nyligen har blivit påminda om).
Sent omsider anlände vi till ett nermörkt Fredriksberg och dess imponerande vackra Folkets Hus där interiören har målade ornament i taket. I salen där vi skulle uppträda stod många långbord, och en rakryggad dam dukade dem metodiskt med oräkneliga fat och koppar. En skiva hembakt sockerkaka och andra små frestande bakverk låg på varje fat. Dock lyste publiken helt med sin frånvaro.
Vi hörde oss försiktigt för om vargarna. Hur stora brukade de vara? Hon gjorde en gest mot uppläggningsbordet. "Ungefär sådär".
"Förut", fortfor hon, "brukade vi åka ut i skogen och se på älgar, men nu har Vargen slagit nästan alla. Och hundarna har Han också slagit."
Vi sneglade alla mot det obevekliga mörkret utanför fönstren, och genom skogens dystra bordunton tyckte vi oss höra avlägsna ylanden.
Några minuter före utsatt tid hade ännu ingen publik kommit, men prick sju anlände tre fyra personer, av vilka en framhöll ett starkt kulturintresse; han brukade lyssna på ljudböcker medan han dammsög. Själv var jag vid det laget så nervös att jag associerade hans rutiga flanellskjorta med filmen "Den sista färden".
Efter överstökad kulturkväll var vi bjudna att äta på ortens pizzeria. I nermörkret passerade vi förbi Folkets Hus´ källarlokaler där det lokala Death Metal-bandet repade.
Pizzerian innehades av ett par artiga herrar som hade, tror jag, persiskt ursprung. De framhöll att de hade övertagit inredningen av de tidigare ägarna.
Den visade sig bestå av ett antal uppstoppade djur, placerade på olika ställen i lokalen. Inga vargar märkligt nog, men bl a en hare och en späd älgkalv med förvivlad blick och ett kulhål ännu synligt i den lilla manken.
Vi fick sitta vid det största bordet. Ett enormt, uppstoppat älghuvud stack ut ur väggen alldeles intill och betraktade oss intensivt, med mulen närmast hängande över oss. Man fick en känsla av att resten av djuret stod fånget inne i väggen och när som helst skulle kunna bryta fram.
Hungriga trots allt öppnade vi menyn och frågade vad "Fredriksberg Special" var för sorts pizza.
Jo, älgpizza, blev svaret. Med en blick på den gigantiska ledsna mulen, de svarta stirrande ögonen och de majestätiska hornen hos vår av väggen fängslade vän beställde vi något helt annat.
Säg sen att Sverige inte är...eh... exotiskt.
torsdag 7 januari 2010
Rörd
Så vackert att man gråter 1: gå hem på kvällen när det har snöat ännu mer och stora kristaller blänker diamantlikt precis överallt i gatljusens sken - kan inte minnas att jag sett SÅ glittrande snö någon gång, kändes som att gå i en saga... en vanlig park blev till något överjordiskt...
Så vackert att man gråter 2: Thorstein Bergman sjunger Dan Anderssons "Spelmannen" och "En spelmans jordafärd" med symfoniorkester i inspelningar från 1967, vilken röst, vilken känsla, otroligt allvar, otroligt arr, träffar åtminstone mig rakt i bröstet. Min pappa älskade dessa sånger... jag förstår honom. Känns som en länk till honom (död sedan 20 år) och kanske också en länk till nåt slags "svensk folksjäl" om sådant existerar. Inbillar mig att inte alla nationaliteter skulle förstå och njuta av detta tuuunggggaaa veeeeeeemoooood. Inte alla från andra kulturer gillar molligheten i svensk folkmusik heller, ju...
I morgon ska vi se storfilmen "Avatar" med 3D-glasögon och allt. Men jag undrar om det slår snön och Thorstein....
Så vackert att man gråter 2: Thorstein Bergman sjunger Dan Anderssons "Spelmannen" och "En spelmans jordafärd" med symfoniorkester i inspelningar från 1967, vilken röst, vilken känsla, otroligt allvar, otroligt arr, träffar åtminstone mig rakt i bröstet. Min pappa älskade dessa sånger... jag förstår honom. Känns som en länk till honom (död sedan 20 år) och kanske också en länk till nåt slags "svensk folksjäl" om sådant existerar. Inbillar mig att inte alla nationaliteter skulle förstå och njuta av detta tuuunggggaaa veeeeeeemoooood. Inte alla från andra kulturer gillar molligheten i svensk folkmusik heller, ju...
I morgon ska vi se storfilmen "Avatar" med 3D-glasögon och allt. Men jag undrar om det slår snön och Thorstein....
tisdag 5 januari 2010
Vacker bitterhet
Här skulle det ligga en video men det får bli en länk; inbäddningen var inaktiverad. Klicka och hör Richard Thompson (en av mina stora idoler) ge bitterheten (revanschlusten?) ett ovanligt vackert ansikte...( Ett avsteg från serien "formidabla sångerskor" alltså... till formidabla singer/songwriters... )
Kanske borde det istället ha varit Morrissey (apropå bitterhet och revanschlust) men det får bli en annan gång. Ett av de mera aparta uppdrag jag fått det senaste decenniet var för övrigt att skriva en text om Morrisseys förhållande till påskliljor i kulturtidskriften PEQUOD (nr 39 2006).
http://www.youtube.com/watch?v=F5GshY7CEEA
Kanske borde det istället ha varit Morrissey (apropå bitterhet och revanschlust) men det får bli en annan gång. Ett av de mera aparta uppdrag jag fått det senaste decenniet var för övrigt att skriva en text om Morrisseys förhållande till påskliljor i kulturtidskriften PEQUOD (nr 39 2006).
http://www.youtube.com/watch?v=F5GshY7CEEA
måndag 4 januari 2010
Författarens skämmiga vardag
Bokhandelsmedhjälpare som har varit med ett tag kan berätta att man måste hålla ett öga på insmygande författare. Om man ser en författare (vanligen inte av bestsellers) som med skyldig hållning och sneglande blick tassar in bland hyllorna, och strax därefter lämnar lokalen på samma vis, kan det vara nödvändigt att sedan gå och kolla vad som hänt med skyltningen. Troligtvis har författaren ställt fram sin egen bok så att den ska synas tydligare. I extra pinsamma fall ligger där kanske en hemtillverkad lapp: KÖP DEN HÄR OCH DITT LIV FÖRÄNDRAS! Och i fall där bokhandeln valt att inte alls saluföra författarens bok (t ex nya Akademibokhandeln) kan man där möjligen finna ett av hans/hennes egna stackars friexemplar till salu, kanske ett sista trådslitet ex med pommes frites-fläckar från författarens sista påvra lunch.
Själv har jag, sedan jag fick min senaste bok (denna gång i genren psykologi/personlig utveckling) utgiven, varit fixerad vid att få se den i psykologifackbokhandeln Marelds skyltfönster. Trots två stora intervjuer i DN och SvD om boken har detta ännu inte hänt , kanske för att jag (huff! ynf!) inte betraktas som tillräckligt seriös eller gedigen i genren.
Nyligen var jag inne i den bokhandeln för att köpa Johan Beck-Friis nya spännande bok om skam. Mitt eget alster stod förstås inte i fönstret nu heller. Förstulet spejade jag in i lokalen för att se om de alls hade den framme (eller ens hade köpt in den!!!), men min...eh...SKAM över mina egna tankar och känslor var så stor att jag blev lamslagen och inte förmådde gå längre in för att kolla.
Barnsliga känslor av ilska, och tankar på utanförskap och försmåddhet, drabbar mig alltid vid dessa tillfällen. EN röst inom mig säger: "Men vaaaar nu inte så egofixerad!" medan en annan ilsken stämma morrar: "Ta TAG i det här nu och KRÄV att de ställer fram din bok!", medan en tredje vänligare röst påpekar att det här ju handlar om att jag faktiskt, naturligt nog, vill nå ut med boken för att bidra med mina erfarenheter och insikter. (Till saken hör också att jag aldrig RIKTIGT har lyckats frigöra mig från den uppfostran jag fick av en far som såg det som viktigt att bli godkänd av auktoriteter).
Allt detta (och en medvetenhet om hopbitna käkar) passerar i mitt sinne medan jag skamsen betalar boken om skam till den vänliga kvinnan i kassan (samtidigt som jag undrar om hon alls känner igen mig. En bekant ville låna en bok av mig på Uppsala Stadsbibliotek och biblioteksmedhjälparen sa "Vem är det?")
Jag stoppar ner boken i väskan. En barnslig, sårig längtan efter att bli sedd finns kvar i mig när jag stiger ut i vinterkylan. Måste jag ändå kalla den för "revanschbehov" (se tidigare inlägg). Nej; "längtan efter att bli sedd och mottagen" är faktiskt något annat än att "söka revansch" - även om det kanske brukar vara just de känslorna som ligger bakom revanschbehovet.
Men i mötet med dessa känslor, grundlagda under min barndom och uppväxt, kan jag ändå förstå de sårade kollegor som, kan det tyckas, gör vad som helst för att synas mer, bli mer älskade, "få upprättelse". Ibland fungerar det ju: att skrika högt och slå sig för bröstet. Ärligare vore kanske att gråta som ett övergivet spädbarn. Vem ska trösta Författarknyttet?
Jag tröstar mig med att läsa Johan Beck-Friis utmärkta bok om skam. Och tänker att jag nog skulle ha skämts rejält om jag varit skamlös nog att... typ sätta mig själv i skyltfönstret med min bok i famnen och storgråta som en baby tills de blev tvungna att larma någon instans för att få bort mig därifrån.
Men i Akademibokhandelns fönster tycker jag däremot att att åttio procent av Sveriges författarkår BORDE sitta och gråta över det usla utbudet.....
Själv har jag, sedan jag fick min senaste bok (denna gång i genren psykologi/personlig utveckling) utgiven, varit fixerad vid att få se den i psykologifackbokhandeln Marelds skyltfönster. Trots två stora intervjuer i DN och SvD om boken har detta ännu inte hänt , kanske för att jag (huff! ynf!) inte betraktas som tillräckligt seriös eller gedigen i genren.
Nyligen var jag inne i den bokhandeln för att köpa Johan Beck-Friis nya spännande bok om skam. Mitt eget alster stod förstås inte i fönstret nu heller. Förstulet spejade jag in i lokalen för att se om de alls hade den framme (eller ens hade köpt in den!!!), men min...eh...SKAM över mina egna tankar och känslor var så stor att jag blev lamslagen och inte förmådde gå längre in för att kolla.
Barnsliga känslor av ilska, och tankar på utanförskap och försmåddhet, drabbar mig alltid vid dessa tillfällen. EN röst inom mig säger: "Men vaaaar nu inte så egofixerad!" medan en annan ilsken stämma morrar: "Ta TAG i det här nu och KRÄV att de ställer fram din bok!", medan en tredje vänligare röst påpekar att det här ju handlar om att jag faktiskt, naturligt nog, vill nå ut med boken för att bidra med mina erfarenheter och insikter. (Till saken hör också att jag aldrig RIKTIGT har lyckats frigöra mig från den uppfostran jag fick av en far som såg det som viktigt att bli godkänd av auktoriteter).
Allt detta (och en medvetenhet om hopbitna käkar) passerar i mitt sinne medan jag skamsen betalar boken om skam till den vänliga kvinnan i kassan (samtidigt som jag undrar om hon alls känner igen mig. En bekant ville låna en bok av mig på Uppsala Stadsbibliotek och biblioteksmedhjälparen sa "Vem är det?")
Jag stoppar ner boken i väskan. En barnslig, sårig längtan efter att bli sedd finns kvar i mig när jag stiger ut i vinterkylan. Måste jag ändå kalla den för "revanschbehov" (se tidigare inlägg). Nej; "längtan efter att bli sedd och mottagen" är faktiskt något annat än att "söka revansch" - även om det kanske brukar vara just de känslorna som ligger bakom revanschbehovet.
Men i mötet med dessa känslor, grundlagda under min barndom och uppväxt, kan jag ändå förstå de sårade kollegor som, kan det tyckas, gör vad som helst för att synas mer, bli mer älskade, "få upprättelse". Ibland fungerar det ju: att skrika högt och slå sig för bröstet. Ärligare vore kanske att gråta som ett övergivet spädbarn. Vem ska trösta Författarknyttet?
Jag tröstar mig med att läsa Johan Beck-Friis utmärkta bok om skam. Och tänker att jag nog skulle ha skämts rejält om jag varit skamlös nog att... typ sätta mig själv i skyltfönstret med min bok i famnen och storgråta som en baby tills de blev tvungna att larma någon instans för att få bort mig därifrån.
Men i Akademibokhandelns fönster tycker jag däremot att att åttio procent av Sveriges författarkår BORDE sitta och gråta över det usla utbudet.....
söndag 3 januari 2010
DN idag
Är glad över intervju i DN Söndag idag. Hoppas att ni som hittade bloggen den vägen blir intresserade av att gå tillbaka och läsa diverse inlägg under nov-dec i fjol...
Hade tänkt skriva om "Vampyrfenomenet" idag (utlovat sen tidigare!) men sen upptäckte jag att dn.se kör "repris" på en web-tv-intervju med mig i det ämnet, (se länk publicerad under artikeln, länk till själva artikeln finns nedan) så det blir kanske lite tårta på tårta...
Kanske blir det lite mer vampyrer längre fram. Det råder ju ingen brist på ämnet direkt. Tidningen Cafés löpsedel ståtar med frågan "Därför vill din tjej ligga med en vampyr!"
Weird world...
Illustrationen ovan föreställer "Varney the Vampire", en tidig blodsugare från den era då vampyrer såg mindre chica ut och din tjej definitivt inte ville ligga med dem...
http://www.dn.se/livsstil/intervjuer/den-litterara-kameleonten-har-blivit-zen-coach-1.1020875
lördag 2 januari 2010
Mobbing - och "revansch"
Gott nytt år! Jag fortsätter på mitt spår om "frågor man får av journalister". När jag berättar att jag har erfarenheter av mobbing får jag ofta frågan: "Tycker du att du har fått REVANSCH nu?" Frågeställaren brukar säga det med viss emfas, och det verkar vara viktigt att få svar.
Jag tänkte nu därför att det kunde vara värdefullt med några funderingar kring begreppet "att ha fått revansch". Jag tolkar uttrycket såhär: "Någon eller några har skadat en person på något vis och senare har personen nått en punkt i livet (eller menar man kanske oftare "karriären"?) där han/hon belåtet konstaterar "Ha ha, där visade jag dem allt, titta så bra det gick!"
(För den som sett barnfilmen Zuperzebran, där en stackars liten mobbad tamzebra "som är annorlunda än hästarna" äntligen har lyckats vinna ett lopp över de elaka mobbande hästkonkurrenterna ( vilka då genast omvärderar och upphöjer honom ) kan det ligga nära till hands att kalla det här psykologiska fenomenet för ZuperZebraZyndromet. Revansch! Mycket omhuldat i berättelser och filmer där kreatören inte lyckats få bättre ideer till dramatik.
Nå. Det har aldrig - åtminstone inte MEDVETET, ska jag inskjuta - varit viktigt för mig att få "revansch". Jag är helt enkelt inte förtjust i det tänkandet, jag tror det leder in i en återvändsgränd. Kanske kan man få drivkraft av det en tid, men problemet är ju att man fortfarande definierar sig i relation till dem eller den som en gång, i oförstånd, mobbade en. Det är genom deras ögon man ser sig själv när man tänker i revanschbanor. De finns där närvarande i ens själsliv som hot eller sparringpartners.
Vad ska man göra då? "Förlåta" dem?
Jag har alltid varit lite misstänksam mot begreppet "förlåtelse". Jag tror nämligen att när man är någorlunda färdig med bearbetningen av en mobbingsituation, finns inget behov av att aktivt "förlåta" någon. I tanken "jag förlåter dem" riskerar ett slags konstruerat drag att smyga sig in, ett som påminner om bortträngning. För mig har åtminstone det enda fungerande förhållningssättet varit att se djupt på den vrede, den underliggande smärta och sorg jag själv bär på (av olika skäl, inte bara mobbingen). Och att, snarare än att sätta fokus på DEM ( mobbarna eller andra som tillfogat mig något ) vara vänlig mot mig själv och så kärleksfullt som möjligt ta hand om "mitt inre barn", och dess vrede, smärta och övergivenhet.
Genom att förstå och delvis kunna läka mina egna skador (vrede, aggression som stammar ur utsatthet) får jag också en viss förståelse för de själsliga sår som kan ha drivit mina angripare. I mitt liv har det inneburit ett starkt intresse för psykologi och kommunikation. Bättre det än att gå genom livet med boxhandskar. (Kanske kan denna typ av förståelse i o f s kallas förlåtelse? Risk för hårklyverier och ändlösa betydelsediskussioner...)
Bäst att tillägga kanske att ett blogg-inlägg inte precis kan penetrera alla aspekter av den här frågan. Det är redan för långt... Jag hade förberett och tänkt lägga in en ljudfil där jag läser min novell "Utflykt" som berör temat, men det verkar tyvärr inte gå att lägga in en ljudfil i bloggen. Kan alltså bara rekommendera läsningen; novellen finns i min samling "Den förunderliga kameleonten" eller i "4XEdelfeldt" som är alla mina novellsamlingar i en pocket.
Jag tänkte nu därför att det kunde vara värdefullt med några funderingar kring begreppet "att ha fått revansch". Jag tolkar uttrycket såhär: "Någon eller några har skadat en person på något vis och senare har personen nått en punkt i livet (eller menar man kanske oftare "karriären"?) där han/hon belåtet konstaterar "Ha ha, där visade jag dem allt, titta så bra det gick!"
(För den som sett barnfilmen Zuperzebran, där en stackars liten mobbad tamzebra "som är annorlunda än hästarna" äntligen har lyckats vinna ett lopp över de elaka mobbande hästkonkurrenterna ( vilka då genast omvärderar och upphöjer honom ) kan det ligga nära till hands att kalla det här psykologiska fenomenet för ZuperZebraZyndromet. Revansch! Mycket omhuldat i berättelser och filmer där kreatören inte lyckats få bättre ideer till dramatik.
Nå. Det har aldrig - åtminstone inte MEDVETET, ska jag inskjuta - varit viktigt för mig att få "revansch". Jag är helt enkelt inte förtjust i det tänkandet, jag tror det leder in i en återvändsgränd. Kanske kan man få drivkraft av det en tid, men problemet är ju att man fortfarande definierar sig i relation till dem eller den som en gång, i oförstånd, mobbade en. Det är genom deras ögon man ser sig själv när man tänker i revanschbanor. De finns där närvarande i ens själsliv som hot eller sparringpartners.
Vad ska man göra då? "Förlåta" dem?
Jag har alltid varit lite misstänksam mot begreppet "förlåtelse". Jag tror nämligen att när man är någorlunda färdig med bearbetningen av en mobbingsituation, finns inget behov av att aktivt "förlåta" någon. I tanken "jag förlåter dem" riskerar ett slags konstruerat drag att smyga sig in, ett som påminner om bortträngning. För mig har åtminstone det enda fungerande förhållningssättet varit att se djupt på den vrede, den underliggande smärta och sorg jag själv bär på (av olika skäl, inte bara mobbingen). Och att, snarare än att sätta fokus på DEM ( mobbarna eller andra som tillfogat mig något ) vara vänlig mot mig själv och så kärleksfullt som möjligt ta hand om "mitt inre barn", och dess vrede, smärta och övergivenhet.
Genom att förstå och delvis kunna läka mina egna skador (vrede, aggression som stammar ur utsatthet) får jag också en viss förståelse för de själsliga sår som kan ha drivit mina angripare. I mitt liv har det inneburit ett starkt intresse för psykologi och kommunikation. Bättre det än att gå genom livet med boxhandskar. (Kanske kan denna typ av förståelse i o f s kallas förlåtelse? Risk för hårklyverier och ändlösa betydelsediskussioner...)
Bäst att tillägga kanske att ett blogg-inlägg inte precis kan penetrera alla aspekter av den här frågan. Det är redan för långt... Jag hade förberett och tänkt lägga in en ljudfil där jag läser min novell "Utflykt" som berör temat, men det verkar tyvärr inte gå att lägga in en ljudfil i bloggen. Kan alltså bara rekommendera läsningen; novellen finns i min samling "Den förunderliga kameleonten" eller i "4XEdelfeldt" som är alla mina novellsamlingar i en pocket.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)