Detta är ett svar på kommentarerna till inlägg http://edelfeldt.blogspot.com/2011/01/skrivprocess-mm.html
Jo... jag och RESEARCH. Vissa författare verkar älska det, jag gör det bara om det absolut behövs, och inte utan plågor. När jag skrev "Det hemliga namnet" sprang jag runt i Budapest och fotograferade och konsulterade kartor och intervjuade folk om gamla tider (en del visste jag ju redan sedan mina universitetsstudier på åttiotalet), lyckligtvis påhejad och stödd av min dåvarande kille som älskade att resa och utforska och samla fakta.
En sommar i början av nittiotalet höll jag på att knäcka mig för att jag försökte skriva en historisk roman. Som skulle utspela sig i Milano. På femtonhundratalet. Målmedvetet hade jag lärt mig italienska. Jag satt på slottets bibliotek som en spicken sill (det är varmt i Milano på sommaren, och där var ingen airconditioning) och beställde in massa gamla luntor, en del visade sig vara på latin vilket jag tyvärr inte behärskar. Sen jagade jag besvärade munkar i olika arkiv för att få reda på saker som jag inte fick reda på, och åt billigt äckligt på Milanos McDonalds och plågade mig i största allmänhet. De första hundra sidorna i boken gillar jag skarpt - de utspelar sig på landet och där kunde jag fantisera eftersom man inte vet så mycket om saken (jag köpte dock flera böcker även om lantlivet och intervjuade enträget en gästfri forskare i Torino som ansåg att bara skandinaver har så platta skor som jag).
Till slut gav jag upp, jag fixade inte stadsskildringen. Jag är inte den sortens författare. Jag är lat eller nåt. Jag orkar inte ta reda på vilket skrå som stod i vilket gathörn år 1519, och vilket slags läder skorna gjordes av.
Den boken jag skriver nu.. tja-a, den utspelar sig i Stockholm just precis nu, har nästan ingen synopsis och jag bara skriver på, ganska bergtagen av berättelsen. Just det flödet älskar jag. Sen tror jag säkert att jag kommer att få skriva om, bearbeta, långa partier. Men det är just det första flödet jag älskar, när nytt föds ur det gamla av sig självt och jag bara hänger med, som om jag skriver ner något jag bevittnar.... en film i skallen...
Kan inte låta bli att le åt att du har jagat munkar i Milano:D (Och en historisk roman i 1500-talets Milano hade jag gärna läst.) Tycker det låter som boken du skriver på nu är inspirationsdriven (finns det ordet ens?)såna böcker brukar ju också vara sköna att läsa. När det direkta idéflödet(?)avspeglar sig i texten. Can´t wait.
SvaraRadera/U
Min egen historiska roman står och stampar just för att jag tillbringar så mycket tid med att forska om detaljerna! Jag börjar misstänka att framgångsrika författare av historiska romaner har en genetiskt nedärvd förmåga att balansera detaljkunskap med fantasi.
SvaraRaderaMin egen strategi är att inte alla små detaljer ska måsta äga sin riktighet. Utan där jag inte har kunskapen och inte är riktigt säker så försöker jag att gå förbi det svåra och utforma texten på ett annat vis. Så det stämmer bättre. Jag vet inte om det är en taktik som är regelrätt men den fungerar för mig.
SvaraRaderaHoho, jag gör som Barbro!Jag kände t ex en gång att jag inte riktigt pallade med att göra research i ett bårhus, men skrev scenen ändå... Tack även ni andra för kommentarer!
SvaraRaderaHoho Inger, den bästa historiska miljöbeskrivningen jag har stött på var i Den vidunderliga kärlekens historia, av Carl-Johan Vallgren. Eller var det någon av hans andra historiska romaner? Hmmm, nu blir jag lite osäker... Men bra var det. Han behärskar konsten att luras.
SvaraRadera