VIKTIGT PS OM DENNA BLOGG

Min blogg raderades i söndags - som spam-blog, uppenbarligen något som kan hända pga Bloggers automatiska spam-detektorer, som tror att allt möjligt är spam. Lite kontakt med support och bloggen fick återuppstå. Irriterande intermezzo. Skulle den försvinna igen vill jag be mina läsare att ha lite tålamod tills den dyker upp igen.

Ship to Gaza

Kändes som om det bara fanns ett ställe att gå till idag. Uppenbarligen tyckte många (7000 st) samma sak. I sammanhanget vill jag också passa på att tipsa om den judiska organisationen Jewish Voice For Peace som bland annat har stött Shministim (israeliska högskolestudenter som vägrar militärtjänst och därför har satts i fängelse) Se www.jewishvoiceforpeace.org

Min framtida lägenhet

De här fotona är tagna i en affär som heter SPITI (Sveavägen i Sthlm) När jag har blivit deckarmiljardär ämnar jag köpa hela affären och starta ett hippiekollektiv där. I det krypin som visas ovan tänkte jag att det skulle bli sagohörna (med gänget i förra inlägget) och i resten av lokalen lite andra hyss. Enda problemet är att deckaren inte blev klar. Jag stupade på polisarbetet, är inge bra på research. Annars var det en del bra ideer på gång, med vampyrer och annat (fast det är lite irriterande att det gått inflation i vampyrer; jag och min kompis Lena var först, i början av sjuttiotalet (under namnen Barbastella och Chiroptera).

Jag kan ge mig på att om den där deckaren blir klar nån gång så är deckartrenden slut och folk har börjat läsa litteratur utan mord i istället. Karin Alvtegen har redan tröttnat på mord; jag är nyfiken på hennes nya bok (ej deckare) och ännu nyfiknare på om den kommer att sälja (säg att den gör det!)

Badkaret längst ner kostar tjugoniotusen. Om ni undrade.

Häftig musik för barn

Jättebra nya barnskivor är ingen vanlighet precis. Men här är en! Sångerna har tillkommit till en följd av halländska sagoberättarsessioner och illustrerar sagor från flera olika länder (litteraturtips i skivan) och är precis sådär magiska som låtar för barn (och vuxna) ska vara. Bra musiker, rytm, spännande arrangemang, påhittig händelserik ljudbild (skivan innehåller även tips på roliga intrument man lätt kan bygga själv av vardagssaker!) Medryckande är bara förnamnet! Här finns en obändighet, glädje och trolskhet som liksom går rakt in i blodet!
Provlyssna, läs mer och beställ på hemsidan http://www.allistrio.com/sagosanger.html
Reportage kommer i Mitt i Musiken!

Sörmland

I helgen var vi ute på landet (Ytterjärna) och här kommer lite bilder till bloggläsare som bor utomlands...
Själv är jag lite trött i skallen efter att ha jobbat intensivt med ett musikallibretto i två dagar, m.m. Oerhört kul! Men jag blir lätt så uppe i sånt att jag inte kan sluta....

Buddhism? Annan ism?

Jag utövar ju, förutom måleri och skriveri/teckning också något som kufiskt nog kallas för "Zen Coaching" (ett sätt att genom empatiskt lyssnande, m.m, stödja människors egen självkännedomsprocess). "Zen" alltså, samma zen som i zenbuddhism, är en av inspirationskällorna till detta förhållningssätt.

Väldigt mycket i zenbuddhismen ligger nära min egen livsupplevelse. Ändå kallar jag mig inte "buddhist" vilket ibland förvånar människor. För inte länge sedan blev en person (själv buddhist enligt utsago) så förvånad över detta att jag tog mig en funderare. Varför kallar jag mig inte buddhist? Det handlar ju inte om religion, eftersom buddhism som bekant inte är någon religion (hävdade Buddha).

För det första tror jag att jag känner motstånd mot att alls "kalla mig något" i existentiella sammanhang. Från alla de perioder i mitt liv när jag har "kallat mig något" vet jag att följden, för mig, ganska snart riskerar att bli ett slags begränsning av min nyfikenhet. En identitet, som inverkar på min öppenhet (ett resonemang som finns inom zenbuddhismen, jag vet, så jag gissar att en buddhist som inte ser sig som buddhist i själva verket är den mest ortodoxa buddhisten??)

Min andra anledning är mindre hårklyveriartad. Jag har nämligen en tendens att känna skuld och skam över att jag med mitt leverne faktiskt skadar livet på olika sätt (vilket ju inte är förenligt med att vara buddhist). Om jag verkligen valde att se mig som buddhist skulle jag troligen få så ofantliga skuldkänslor över att jag inte gör mer för medmänniskor och miljö, att jag knappt skulle kunna röra mig (inte nånsin åka bil, inte äta fisk, aldrig nånsin skippa källsorteringen samt testamentera alla mina tillhörigheter till Greenpeace och därefter se till att dö på ett för miljön skonsamt sätt, med en lapp om halsen att mitt lik bör frystorkas (ny hoppingivande miljövänlig metod)).

Jag kallar mig alltså inte buddhist. Eller nåt annat som slutar på -ist. Min identitet är att påstå att jag inte förknippar mig med nån identitet (obs självironi, möjligen zenbuddhistisk sådan).

PS apropå identiteter: Jag mötte på en fest en av mig omtyckt katolsk trosbekännare som, innerlig av några glas vin, sa att han så hemskt gärna skulle vilja välsigna mig. Men han hade vid möte med sin pater frågat denne om han alls fick välsigna folk. Och se det fick han inte. Den rätten hade han inte, sade patern strängt.

"Ingen fara", sa jag (lika innerligt av samma skäl) "jag tror det kan räcka om man ser varann in i ögonen eller så."
Verkar besvärligt att vara förbjuden att välsigna folk. Fast det kändes förstås gott att han ville mig så väl. Så det blev väl nästan som en välsignelse ändå (listigt av honom).

Nå, kan det kanske finnas en inneboende välsignelse djupt i oss, som vill ge sig till oss bara vi själva låter den göra det? Oavsett vad vi kallar oss för.

Buddha kallade den visst för vår Buddha-natur. Nu tror ni i alla fall att jag är buddhist, aj aj.

Townes Van Zandt

Och idag slår jag ett slag för en av mina stora musikfavoriter, Townes Van Zandt. Den här låten har jag översatt till svenska och den påminner då slående mycket om nåt slags gammalt skillingtryck... Att jag gillar ÖDESDIGRA låtar har kanske redan framgått om man följt min blog...