Utan USP

Nej, det ligger ingen katt på min dator.... men ändå är det något i vägen. För USParna alltså. Jag kommer inte på några USPar som beskriver den nya höstromanen av mig.

Var uppe på förlaget i fredags och satt i möte om boken med förläggaren och redaktören - ett trevligt sådant då bägge två var väldigt engagerade i boken och en massa intressanta samtalsämnen kom upp. Jag är fortfarande lite hemlighetsfull kring den men kan säga så mycket som att den, bland annat, handlar om vad som kan bli den katastrofala följden av en uppfostran där både världen och det egna själslivet delas upp i alltför svart och alltför vitt; i "synd" och gudsfruktan. Det är en tunn men naggande liten historia vid namn "Samtal med djävulen".

I alla fall. Om ni inte vet (jag visste det inte) vad en USP är så är det en Unique Selling Point. Och på baksidan av en bok ska det, i den beskrivande texten, tydligen vara tre sådana. Prova själva hur man beskriver saker och ting (varför inte en själv) i tre säljande punkter (unika!) så får ni se hur lätt det är.

Medan jag skriver detta äter jag min lunch (tomatsoppa med röda linser). Lättlagat, Färgglatt, Vitaminrikt!

Jag återkommer. Genial, Varierad, Lättsam. Eller Tung, Gåtfull och Paradoxal? Puh.

Boktips: Lejonsommar, Hessérus

Och idag är det fredag, inte torsdag (jäkla bloggtid). Jag fortsätter min "lista" över guldkorn från de senaste tio åren med Eva Lejonsommars De afrikanska breven.
2007 förvånade det mig att denna roman, med sin starka berättelse(berättelser), intrikata komposition, tidskänsla (nittonhundratiotal, nittonhundranittiotal) och insiktsfulla psykologi inte blev nominerad till August eller annat stort pris.

Elsa Rehn far 1908 till Kongo för att missionera, driven av stark tro men också med ett frö inombords av sådan kärlek som betraktades som "sjuk" för hundra år sedan. O, språket, bilderna, kavatheten, dåtidens missionsanda som krackelerar och ger plats för något smärtsammare och sannare... (en subtil humor märks även i förhållandet till språket och dåtidens, hur ska vi säga, existentiella käpphästar).

I USA på nittonhundranittiotalet trasslar en afroamerikansk manlig professor alltmera in sig i sin egen image, sin kvinnosyn och sin alkoholism....

Och Lejonsommar lyckas skildra dessa olika personligheter liksom "under huden", med både ömhet och stränghet och ett rikt register av frågor kring identitet (vald, pålagd, påtvingad) förtryck, längtan, nåd och onåd, det vi glömmer och det vi visar fram...

Man sträckläser denna levande berättelse och baxnar över hur hon lyckats fläta ihop de olika planen... mot en intressant och väl skildrad upplösning ... Rekommenderas!


Och lika varmt rekommenderar jag Madeleine Hessérus roman "Till Isola" som jag blev helt tagen av - insugen i en samtidsskildring som liksom omärkligt smyger över till fabel. En berättelse som, utan att en sekund bli programmatisk, ifrågasätter den livsstil och livssyn vi utsätts för/utsätter oss för.... Berättelsen har, mellan de koncist skrivna, ibland liksom etsade raderna, ett tilltal som äter sig in som koltrastsång.

Läkaren Tessa drabbas av en underlig "allergi" som hon först försöker förstå och hantera rent vetenskapligt men som så småningom driver henne från hem och arbete, ja, bort från allt hon trodde var hennes identitet... Lite får denna roman mig att tänka på "Hohaj" av Elisabeth Rynell, en annan favoritbok.....

Finns i månpocket (fortfarande, hoppas jag).

Tjechov vid knuten?

Kallt igen... och fick denna bild från bekantingen KERRO HOLMBERG som bad mig gissa vilken Tjechov-novell-titel naturen här illustrerar.

Så kan jag passa på att på eget bevåg göra lite reklam för Kerro själv, som ju är konstnär och poet. Och ska jag försöka beskriva hennes måleri/poesi gör jag det kanske bäst såhär: hon ger mig en kick på flera nivåer samtidigt.

Lyckligtvis - eftersom konst talar bäst för sig själv - har hon en hemsida där både måleri och poesi finns med:

http://www.kerroholmberg.com/

En smaklös post om genier

Jag är förtjust i att handarbeta. Min mor lärde mig att virka något hon kallade för "stjärnor" (jag har också hört dem kallas "farmorsrutor" mm). Av sådana kan man göra t ex en vacker filt. Jag har gjort en sådan i gröna nyanser (har tyvärr ingen digitalkamera) och just nu virkar jag den bredare.

Medan man handarbetar får man ibland underliga och oväntade tankar och infall. Och mycket riktigt, en märklig tanke kom till mig - en Halvkänd Kulturpersonlighet - från ingenstans: "Jag undrar just vad den här filten vore värd om Ingmar Bergman hade virkat den?"
För ni minns kanske auktionen på Bergmans kvarlåtenskap förra året; hur minsta pennvässare var värd multum.

I samma stund insåg jag - när jag såg Ingmar Bergman framför mig, virkandes - att han nog inte skulle ha virkat en stjärnfilt, när allt kom omkring (även om det är bra för nerverna).
Nå, någon av hans fruar då? Virkade de? Eller hans Hushållerska? Vad vore den då värd? Skulle inte filtens själva närhet till Ingmar ha gjort att den hade betingat ett bra pris ändå? "Geniet hade denna filt kring fötterna när han skrev manus till Persona"....

Vidare: vilken av fruarna skulle filten ha varit mest värd om den hade virkats av? Virkade Käbi Laretei? Liv Ullman? Skulle den vara mindre värd om hushållerskan hade gjort den? Eller om den hade varit köpt på IKEA? Eller om han aldrig hade haft den om fötterna, om den legat i ett gästrum?

Osökt kommer jag att tänka på en sommar i början på nittiotalet då jag satt i ett skållhett Milano och försökte göra research för en historisk roman som aldrig blev klar (forskning är tyvärr inte min starka sida). Jag läste då bl a mycket om helgon och deras kvarlevor. Ni vet; reliker, små bitar av helgonen som förvaras i utsirade relikvarier och som kan bota sjukdomar mm.

Det bästa var förstås att ha hela det döda helgonet, så intakt som möjligt, även om bitar kunde räcka. Jag läste bl a om hur en helgontand plötsligt fattades hos Sankte Vad-han-nu-hette i staden X för att sedan återfinnas i kyrkan i staden Y , där man hävdade att tanden, som ju var osedvanligt helig, hade tagit sig dit av eget val och s a s för egen maskin (flög den eller gick?Min fantasi är mycket visuell här. Jag kan se den mycket lilla ryggsäcken).

I alla fall. Jag menar inte att vara smaklös mot Ingmar (eller hans anhöriga) jag menar bara att jag baxnar lite över fenomenet i sig, och stöts av det (och jag blev ledsen när jag såg Cornelis Wreeswijks´s nötta väst hänga bakom glas på väggen i Cornelis-museet... jag menar.... Cornelis? På museum? Varför är vi såna? Lägg granris på hans grav!!!!)

Vilken kulturpersonlighets avklippta naglar blir en investering för framtiden?

Tillsvidare är filten till för att hålla mig varm. Men vänta bara tills jag har fått Nobelpriset! Och har dött.

Formidabel Sångerska

Ytterligare en Formidabel Sångerska... Finns mer på YouTube.. Kolla t ex "Ballad of the Sad Young Men (live) Av någon anledning går det inte att kopiera den länken...

Boktips: isländskt, kinesiskt

Skugga-Baldur : en oförglömlig och sällsam liten bok av isländska Sjón. På ett kargt, avskalat språk frambringar den laddade bilder och en närmast rå (ibland nästan outhärdligt) men ändå underligt vacker stämning; som poesi. Myt, vardag, gåtfullhet, obönhörlig natur, drama, blottad strupe, beröring. Känns som att läsa poesi, men är prosa. Skapar en besynnerlig blandning av bävan, förskräckelse, mörker, ömsinthet och hisnande ("hisning"?) i bröstet. Påminner möjligen något om norska Tarjei Vesaas som jag nämnde tidigare. Med en snudd av Lennart Sjögren. Men mest är den ojämförlig. Jag säger inget om handlingen mer än att det är isländskt artonhundratal, och minst sagt utsatta människor. Var beredd på överraskning som smyger sig på.


Xiaolu Guo - Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande

Den kinesiska författarens (och filmregissörens) bok är intelligent, avväpnande och oavbrutet underhållande, och har ett tonfall, en uppkäftig och nyfiken livsnerv, som gör åtminstone mig omväxlande varm, uppiggad och sorgsen.

Zhuang, från liten kinesisk by, har sänts till London av sina föräldrar för att studera engelska. Träffar engelsman, tycke och passion (och många kulturmissförstånd) uppstår. En av poängerna med boken är att det är Zhuang själv som är berättaren; hon skriver först på synnerligen knagglig engelska (eller svenska då; översättningen är lysande men troligen är den ännu roligare att läsa på engelska vilket jag ej har gjort) och så småningom på allt mer uppfinningsrik sådan.

Jag älskar sådana språkhyss ( jfr rysk-engelskan i Jonathan Safran Foers "Everything is Illuminated") Kan på alla sätt rekommendera denna bok! (Och även Safran Foers förresten)

Återkommer med flera tips när tid finns!

Taxman

Min karl, som jag älskar oerhört mycket, har en TAX som jag (numera) också är väldigt förtjust i. Detta är desto egendomligare då jag tidigare i mitt liv endast har avgudat katter, och till och med har hörts (fåvitskt, i slutna sällskap) uttala att "jag aldrig skulle kunna vara ihop med nån som har en hund".

(Kan ni se det hjärteknipande film-manuset framför er? "Sur tant blir mild hundälskare". Samma genre som "Sur invalidiserad homofob blir vårdad av översminkad transvestit med hjärta av guld och måste ändra inställning" och "Liten stjärnögd buspojke tinar upp förbittrad gammal gubbes frusna hjärta". Ni vet hurdana filmer jag menar...)

I alla fall: inför mitt första besök hos karln hade han förberett mig på att han hade en tax. Redan i trappen hördes det mordiska skällandet, och så fort dörren öppnades, överfölls jag av något som liknade en hysterisk utter, men med vilt flaxande öron och lång borstmustaschprydd nos.

Denna blandning av leklystet spolformat rovdjur och irländsk pubägare kastade sig genast med full kraft på mig. Jag lyckades dock behålla mitt stelt positiva leende, som blev ännu stelare när jag såg det (som jag trodde) märkliga prydnadsföremål som den ljuvliga karln hade den dåliga smaken att ha stående på tamburgolvet: en mycket ful, gråaktigt fläckig gris av obestämbart material. Den log lika stelt tillbaka mot mig. Var hade jag hamnat? I vilken krets?

Det var ett tag sedan detta hände. Jag har förändrats. Kärleken gör mirakel. Min senaste goda gärning, när det var så iskallt nyligen, var att handla HUNDBOTTINER (små stövlar som liknar slappa boxhandskar ungefär) åt den förtjusande voffsingen, som vid rastning i snön ynkligt lyfte sina frusna uttertassar en och en och därvid tittade så vemodigt att hjärtat nästan brast.

I julklapp fick han ett jätteben. Och jag utbrister numera i sinnessvagt joller så fort den stackars hunden verkar sakna något. En såååå stilig vovve! Vilka ståtliga rödbruna pubägarmustascher, vilka själfulla ögon, vilka lena öron och kraftfulla tassar - Världens Vackraste Tax!

Här kan man, dessutom, snacka om att bli SEDD. Han följer varje rörelse man gör, varje tugga man tar. Han lyssnar på varje ord ("ut" till exempel). Han håller långa tal när han känner sig förbigången. Och...eh... den där fula latexgrisen... ja den var ju hans. Han har fått en ännu värre av mig. Han har flera. De piper gällt (han gillar dem för att de skriker på hjälp när han biter dem, har jag förstått). Jag och hans elvaåriga matte turas om att köpa gräsliga, skrikande grisar åt honom.

Vi har även varit på HUNDCAFÉ och han har ätit delikatesstallrik och sjömanspepparkaka. När jag drar fram vantarna ur kappfickorna följer nu ofta en svart liten plastpåse med. Jag ler fånigt mot alla slags hundar på stan. Kort sagt, en helt ny värld har öppnat sig, kan man säga.

Hund. Den kommer, den ser, den segrar. VUFF! Läsare som till äventyrs inte har sett filmen "Turner and Hooch" kan lämpligen gå in på Youtube och kolla några klipp. Så förstår ni vad jag menar.