Hett...

Såhär kan det kännas. Att vänta medan husse och husses påhäng gör saker.

I övrigt kan ett besök på Liljevalchs och utställningen "Eljest" starkt rekommenderas (för människor, inte taxar..) Egensinniga självlärda konstnärer som har gjort helt vilda saker. På grund av fotoförbud lägger jag inte in någon bild... men länken nedan leder till lite info om VEIJO RÖNKKÖNEN, en av de mer fascinerande konstnärerna (jag fantiserar redan om en resa till hans skulpturträdgård, och boken, som jag köpte, erbjuder stor inspiration på många olika sätt!!!)

www.booksfromfinland.fi/2009/04/self-made-man/

Och så kan jag rekommendera caféet/restaurangen på Etnografiska museet. Latte (god) med fågeldekoration var en ny variant.

Försöka duger...

SKÖTSAM MINIFAMILJ SÖKER BOSTAD läste jag på anslagstavlan i en livsmedelsaffär idag. Tyvärr stod det inga mått, så jag undrar just HUR små de är? Är de tillräckligt små kan de få bo i en tobakslåda hemma hos mig, men jag vill ha bra betalt (möblerat!)

Nöten med nötguden i (ovan och nedan) är ca 10 cm hög och tillverkad av Michael Fredriksson, en av männen bakom den numera nedlagda skoutställningen i Lauters på Fårö. Han knåpade ihop sånt när han var i Indien, så därför har jag ställt lilla Ganesha bredvid.
Och idag känns det som om det ska regna? Man kan alltid hoppas.

The Hissing of Summer Lawns...

...heter en av Joni Mitchells bästa plattor. Gick dock inte att bädda in titelspåret! Finns på Google (eller kanske Spotify) att lyssna på medan vi väntar på regnet som växtligheten redan behöver...

Museum?...

"Beyond Retro" har en stor och någorlunda nyöppnad affär vid Zinkensdamm i Stockholm. En orgie i kläder från fyrtio, femtiotal och fram till ungefär åttiotal (?). Man kan gå dit för att handla vintage eller bara för att njuta av alla de totalcorny plagg, mönster och acessoarer som skapats genom åren ( fina grejor också, förstås). Jag och min kompis i samma museala ålder känner igen en hel del mode-egendomligheter - och har också lyckats hitta ett och annat användbart utan att ruinera oss...



Jag misstänker att det är poster av det här slaget som gör Bloggers spam-detektor alert så vi får väl se om bloggen finns kvar efter det här inslaget... i annat fall vet ni varför och väntar förhoppningsvis på min återkomst..



Obs hyllan med sko-karameller ovan!



En hatt i värmeböljan? En liten väska kanske???

Ängel och brevpress

Vad jag också skulle ha sagt om farfars gråtande ängel är att den figurerar i en novell, "Uppe på hygget" i min novellsamling "Rit" (som även ingår i 4XEdelfeldt(mina samtliga novellsamlingar)), en fri fantasi kring hur livet kan ha tett sig där och då...

Min far hade kvar ängeln, den hängde i hans rum och jag hade hört berättas om dess gråt - så även om ingen sa att den grät när jag eller min bror var "elaka", brukade jag ibland gå in och kolla; jag var rätt rädd för den. Så vilade syndapredikans långa skugga kvar...

Bland sakerna på hyllorna ovan kan man även se en liten brevpress, längst ner till höger och på detaljen nedan. Den är inte arvegods utan jag hittade den i en antikaffär och blev helt hypnotiserad av flickan på det inmonterade fotot - det var som en stor klar vattendroppe med hennes spegling, fallen ur en annan tid. Hon var en av inspirationskällorna till en annan novell i samlingen Rit - "Som man lär sig sånger"; en berättelse som också utspelar sig i trakten av Sandsjö där min fars släkt bodde.

ÄnglaVAKT och annat snideri

Den här ängeln har min farfar fripredikanten (som dog innan jag föddes) snidat. I min fars föräldrahem hängde den i kammaren, och när något av de många barnen hade gjort något "styggt" gick min farmor, som skötte allt i hemmet medan farfar var ute och syndapredikade, dit och satte dit en droppe vatten i ögonvrån på ängeln, som på så vis syntes gråta över barnets synder.



Gubben nedan snidade han som tonåring och släkten tyckte att den var lustig; träet räckte visst inte riktigt till huvudet. Själv tycker jag att den tunga auktoriteten, de stora händerna och det lilla sorgsna huvudet med hopknipt mun säger en hel del om hur manlighet kunde yttra sig då. Hästen och kon snidade han senare, troligtvis som leksaker till barnen.



Den gracila hästen nedan snidades av min farfarsmor, Joneses Anna Ersdotter, 1890. Ensamstående med ett par oäkta barn (varav ett alltså min farfar) med okänd fader, bodde hon i en liten avsides stuga i Risåsa. Floda, och försörjde sig just på att snida hästar (se även tidigare inlägg).

Ofärdigheten...

Vid sidan av andra saker håller jag ju på och förbereder höstens utställning i november; materialet bör vara färdigställt innan hösten börjar, eftersom perioden fr o m augusti hotar att bli ganska inbokad, och måleri kräver perioder av relativ ostördhet.

Bilden ovan hör till de målningar som hittills åstadkommits. Den utgår från två inspirationskällor - det medeltida symboliska motivet "Hortus Conclusus" (den inhägnade trädgården; en plats där ofta jungfru Maria avbildades ) och sådana tillstånd jag ibland kan intas av vid meditation.

I bilden finns stora vita "oifyllda" partier, och jag tror att det är en av anledningarna till att den ger mig en så skön känsla av att kunna andas när jag ser på den. När jag började visa bilden - ofta för folk som själva målar - upptäckte jag dock att de flesta reagerade på samma sak: de uttryckte på olika vis sin upplevelse av att målningen inte var "färdig". Hos mig skapade detta först en liten känsla av chock ("De tycker att den är ful!") brist och eventuell "dumhet", i synnerhet när kritiken kom från folk som själva hade konstnärlig utbildning.

Ska jag alls ställa ut bilden i höst? frågade jag mig förvirrad. Och (frågade jag mig också) vad kom det sig att jag själv upplevde den både som färdig, rogivande och inspirerande - medan andra, med få undantag, upplevde den som "ofärdig" ?

Så småningom besegrades min "skam" av det nyfikna intresse som reaktionerna - andras och min egen - väckte hos mig. Intressantare än bildens konstnärliga kvalitet var de känslor som uppstod kring den.

Vad är det den innehåller för mig som känns så skönt; vad symboliserar den för mig? Är det en känsla av att ingenting nånsin blir "färdigt" och att det inte ska behöva bli det? Är min upplevelse av den privat, handlar den bara om min egen process, eller kan den utlösa något inspirerande även hos andra?

I vilket fall som helst så tappade jag helt lusten att gömma den (eller, för den delen, göra den "färdig") och det är kanske den känslan av frihet, blandad med en hälsosam förvirring och en nyfikenhet på andras fortsatta reaktioner, som är mest intressant för mig... (ska tillägga att mina foton av någon anledning tappar i klarhet och färg vid överföringen till blogg - målningen är fräschare, inte så gråaktig, i verkligheten.)