Att åka tåg

Att åka tåg är härligt, även när gråvädret är kompakt. Man befinner sig i en zon liksom utanför tiden, man kan skriva, tänka, lyssna på musik... att åka tåg borde vara billigt, lättbokat, smidigt... Jag hann skriva ner en hel del ideer för ett hemligt (naturligtvis) projekt som kanske blir verklighet på Göteborgsoperan 2012 (I will say no more).
Roligt var också att ta en massa foton ut genom tågfönstret... mindre roligt att komma fram till ett regnblaskigt Karlstad där solen lyste med sin frånvaro... vidare sedan med buss till den lantliga ort där jag ska gå på kurs (handledning och fördjupning i Zen Coaching). Ser fram emot att träffa gamla kurskamrater från grundutbildningen och få höra norska talas igen...

Your mind is bigger than...

I söndags hade jag förmånen att vara inbjuden att uppleva den här filmen, och sitta i samtal efteråt med regissören Cecilia Neant Falk och Suzanne Osten, om inspiration och/eller andlighet i konsten. Den sköna stämningen sitter fortfarande kvar.... Nu ska jag snart springa till tåget, ska iväg på kurs i en vecka (försöker skriva några rader i bloggen ibland, hoppas jag... Men, i alla fall, mer om filmen/projektet finns på www.yourmindisbigger.com
Visas på Zita i Sthlm varje söndag kl tre!!!

Ord, ord, ord...

Livet är fullt av paradoxer. EN sådan handlar, för mig, om ord. Mitt yrke är att vara, hur ska vi säga, PETIG med ord. Jag väger dem på guldvåg. Och så ska det vara - annars inga böcker.

Problemen börjar när jag försöker tvinga in andra i samma petighet. Jag blev påmind om det när jag häromdagen, tillsammans med en annan person, skulle förbereda en presentation vi ska hålla tillsammans. Jag började genast ha synpunkter på min medpresentatörs tänkta ordval, och såg snart ett välbekant pressat uttryck i hans ansikte. Något liksom slocknade...

Jag säger strängt till mig själv: "Kom ihåg att ord är otillräckliga, du bör vara medveten om det. Bli inte som en husbyggare, som inte upplever det vackra trädet för att det bara får honom att se det som golvplankor."

Ja, ord är inte allt. De kan vara det som befriar - men också det som stänger in och begränsar. Livet är mer än ord; jag blir påmind om det varje gång jag träffar en särskild och underbar flicka "med särskilda behov", som bara kan säga några få ord men har en otrolig förmåga att kommunicera och beröra - ja, förlösa - andra med sin känslostyrka och fysiska närhet.

Å andra sidan: i vissa situationer kan vårt sätt att använda ord vara det som skapar - eller löser upp - konflikt och aggression. Det är därför jag intresserar mig för Nonviolent Communication (www.friareliv.se).

Slutligen, apropå både gårdagens (om brev) och dagens tema: en gång fick jag brev från en låtskrivare som ville använda delar, dessutom omtolkade, av texter han hittat i mina böcker som texter till den egna musiken. Han var redan på väg in i studio, men nån hade antytt att ett tillstånd från mig kunde behövas. Ärligt talat hade han gjort rena pyttipannan av mina texter, och hällt sin egen ketchup över anrättningen. Jag undrar vad han hade sagt om jag hade handskats på samma sätt med musik: "Jo hörrö, jag håller på och spelar in din låt här, men jag kör den i lite olika takt, och här lägger jag in ett d för det låter gladare än d moll. Ja vill känna mej friiii!"

Grejen är väl att ibland MÅSTE man vara petig, ibland öppen. Gäller bara att veta när. Jag läser just korr på höstromanen och säger HEDER åt min redaktör som är nästan petigare än jag - vilket jag hoppas gör att hon har tålamod med MIN petighet.

Böckerna på fotot ovan innehåller viktiga ord som jag känner att jag vill läsa - men just nu behöver jag undslippa ordens tyngd och ägnar mig istället åt bloggande. Och åt att fotografera vissna tulpaner, som kan vara helt otroliga, ibland blir de vackrare än de var som nyutslagna..

Brev... och andra brev

Jag blir oftast glad när jag får brev eller mail. Oftast har brevskrivaren integritet och vill berätta om sitt liv och ev. läsupplevelse UTAN att komma med underliga antaganden, projektioner och önskemål beträffande MITT liv och uttryck.

Ett visst slags brev av mindre uppiggande slag får jag ibland. Fick ett häromdan. Det börjar med ett personligt, för att inte säga närgånget, tilltal, ungefär som om jag vore brevskrivarens intima vän. Sedan följer lite högstämt smicker varpå brevet går över i projektioner och fortsätter med en livsberättelse och en Sanning (som jag, adressaten, förmodas köpa om jag nu inte vore så RÄDD som brevskrivaren antyder att jag är) samt en Lära som säkert är lika användbar som många andra läror och en Teori, säkert användbar även den, som jag, just jag, bör hjälpa brevskrivaren att sprida.

Ja, alla människor har något att bidra med och alla har sin sanning, kanske missförstådd, kanske så livräddande som personen tror. Åtminstone för någon eller några. Så långt är jag med. Men när någon som knappt har träffat mig (eller inte alls) anser sig ha Sanningen om MIG, så känns det... ja, just påträngande (en reaktion som brevskrivaren säkert skulle tolka som att "hon är rädd för sanningen om sig själv", och sådär kan det hålla på i evighet sedan).

Nå, att tro att vi vet en massa om andra, som de är för "rädda" för att hålla med om, är väl en ovana som vi alla håller oss med ibland. Vi tror att vi "hjälper" den andra personen genom att ge henne/honom en analys av hur hon/han fungerar, och, underförstått, vad hon/han borde ändra på. Sånt har självklart jag också hållit på med, och faller fortfarande ofta in i det. Ni vet, man talar, gärna i förtäckta ordalag, om för någon hur rädd, inskränkt och dum den är. Och förväntar sig då att personen ska svara: "Tack för att du påminde mig, jag ska genast bli mer öppen, vidsynt och klok!" ?????? Jag rodnar när jag tänker på vissa Analyser jag själv skrivit till folk i min dag.

Om jag nu berättar om påträngande brev jag skrev i tonåren till mina rockidoler (som de säkert slapp läsa) så ligger det lagom långt bort i tiden (typ fyrtio år) för att kännas opinsamt.
"You know where all the roads meet, you can´t escape your fate" påpekade jag t ex i en dikt/sångtext sänd till Carlos Santana. Nu har jag glömt vad hans "fate" skulle vara (kanske att träffa mig, fjorton år och iförd vampyrtänder knådade av tuggummi?) , men jag minns att breven ofta innehöll psykedeliska porträtt i akvarell av idolerna. Men jag var fjorton ju. Eller möjligen femton...

Edelfeldts modeblogg

Jag har rensat i garderoben och lagt ett antal vårplagg i orealistiskt små storlekar i en påse och låtsas att de inte finns. Jag har införskaffat ett antal nya plagg i intressanta utföranden men mindre åtsittande snitt. Jag har gjort det för att slippa leva enbart på morötter och vara irriterad hela tiden.

Dock: klänningen på bilden, som jag tycker mycket om, kommenterades sålunda av Taxmannen: "Den ser ut som en gardin."
Då han såg minen jag hade, la han till:"En sån där femtiotalsgardin."
Och med ytterligare en blick på mitt ansiktsuttryck avslutade han: "Såna där femtiotalsgardiner kan ju vara väldigt fina."

Nåväl. Jag tror att han har en övervägande positiv inställning till mig. Och såna där femtiotalsgardiner ÄR ju faktiskt fina. (bilden nedan visar dock detaljer av klänningen).

Mer om färger...och apor...

Pennlådan som gör mig hög - Faber-Castells "Polychromos" ljusäkta kvalitetspennor. Att skissa fritt med dehär färgpennorna - etthundratjugo stycken! - känns som frihet och jag blir glad bara jag tänker på dem! (kanske borde den här bloggen heta "Edelfeldts bildblogg" just nu eftersom jag för närvarande håller på mera med bild än text, vilket ofta avspeglas här.)

På bilden kom också ett litet aphuvud med (se även nedan). Det är av Torsten Molander och den lilla apan (Rhesus? Babian?) fann han i Zoologiske Have i Odense, Danmark.
Torsten gör extremt fina skulpturer och bilder, ofta av just apor och alltid med förebilder ur verkliga livet, som han verkligen ser till att våglängda in sig på. Se www.torstenmolander.se/

Om honom berättas att en gång, när han tecknade av en lydigt poserande gorilla i en djurpark, sagda gorilla plötsligt fick en speciell glimt i ögat, varpå den lämnade den plats där den suttit - och en lång arm sträcktes ut efter Torstens block som gorillan sedan försökte använda sig av på samma vis som Torsten hade gjort, uppenbarligen för att han ville porträttera Torsten?

Jag har hört storyn i andra hand och jag vet att örebro-konstnärer läser den här bloggen så kommentera gärna om jag missförstått något...

Det fina lilla aphuvudet berör mig starkt, det är så ömsint gjort och även jag har ett gott öga just till apor!

SOOOLEN!

... skiner in på röran och dammet hemma hos mig....



...på Hundens nos.....



...och på gardinen! Känns som om man laddas av ny energi!!!! Skönt!