Kanonutställning

Voodoo-utställningen på Etnografiska Museet är en upplevelse som inte får missas. Ger en rikhaltig och fördjupad bild av denna tahitiska religions- och kulturyttring. Föremålen är juste införskaffade och syftet med att ställa ut dem är även att få ihop pengar till ett utställningshus i Haiti för dem. Fascinerande, drabbande och otroligt fint utställda kultföremål, man blir drabbad av kraften i detta, och får en inblick i vad som frambragt voodoo-kulten. Särskilt många besökare var där inte (de hamnar väl på Nationalmuseums turistfälla istället, se föregående post). Och Etnografiska har dessutom en utmärkt restaurang och kafé... Vacker promenad dit också, längs vattnet. Utställningen håller på till 21 augusti. Man ska väl inte säga "ett måste" om saker, men här är det svårt att låta bli...

Nationalmuseum....

... gick vi till igår för att se den omtalade "Lust och last", som blev en besvikelse. Mest består den av sånt man sett förut ur Nationalmuseums samlingar, med enstaka (och fina, men få) moderna tillägg. Tanken infinner sig att man gjort utställningen för att locka turister, och med så låg budget som möjligt?

Roligt hade vi åt andra saker, som Barnaby Barfords porslin som inköpts till samlingarna (nedan, ovan). Mer här: http://www.barnabybarford.co.uk/image_gallery/



Pjäsen nedan är antik och ingick inte heller den i Lust och last, fast man skulle kunna tro det, utan i designutställningen...



Och (nedan) i silverutställningen fanns en del fint modernt silver...



Sen blev det Sinnenas trädgård med Hunden...

Glad midsommar!

Bokrekommendation

Rekommenderas varmt, både pga innehållet, stilen och sättet han närmar sig ämnet!

Input!!

En SÅN dag (i fredags, se föreg post) blev en mycket intressantare dag när jag segade mig ut, äntligen på väg till Moderna M för att se Siri Derkert-utställningen. Passerade genom Kungsan där en Thailands-festival höll på att ta form, ganska ödsligt ännu, i regnet och det svala vädret...



Grå, grå, var vägen...



...men Niki de St Phalles skulpturer blänkte ännu färggladare än vanligt pga vätan.



En kaffe och glass i caféet innanför entrén var värda att vänta på. Jocke där jobbade i ett osannolikt arbetstempo men ändå avspänd, och så blev det en blomma på kaffet (ca en sekund).



Derkert-utställningen mkt sevärd, självfallet konsten men också Siri själv och som tidsdokument, bl a gamla TV-inslag...



Ett helt rum med DUANE MICHALS bilder, en upplevelse (text och bild). En fotograf jag hade missat, trots att han varit länge verksam och är mycket känd... Tur att kompis Stefan jobbar som väktare på MM och gjorde mig uppmärksam på den lilla utställningen...



En ny bekantskap var också ROSA LOY som jag hittade en bok om och föll pladask för. Finns dock inte i utställningarna. Men MYCKET spännande!
http://www.google.se/search?q=rosa+loy&hl=sv&client=firefox-a&hs=SyC&rls=org.mozilla:sv-SE:official&channel=np&biw=1280&bih=666&prmd=ivnso&tbm=isch&tbo=u&source=univ&sa=X&ei=FWn8TZfGCJCbOpvPoLsE&sqi=2&ved=0CB4QsAQ



Glad i hågen promenerade jag mot stan och konstaterade att det nu var mera liv i Thailandfestivalen som fått en hel del besökare, trots vädret. Men det måste ha varit en hörselvilla när jag hörde presentatören säga att jippot var ordnat av "Kundalini Airways"?

En SÅN dag...

The Harsh Untruth Of The Camera Eye

Många är vi som blir lite chockade när vi ser ett inte-så-fördelaktigt foto av oss. I min ålder blir man t ex inte så gullig i släpljus från sidan.

Eller så fångas man i någon sekundsnabb, löjlig min. Somliga fotografer är skoningslösa. De fotograferar en människa pang på, som vore hon ett ting, och tycker sedan "så där ser hon ju ut". Andra fotografer försöker få med människans väsen, eller åtminstone det som är tilltalande hos henne.

Det är inte bara superytliga, fåfänga personer som blir förtvivlade när de ser sig i ful eller löjlig dager. Även de mest mogna, sansade, rentav visa människor kan få en chock som sitter i ett bra tag. Jag vet. Jag har hört de mest avklarnade personer klaga förtvivlat över ett foto, och dessutom plåga sig ytterligare med tanken: "Jag borde ju inte bry mig om det."

Kanske ligger det något i de reaktioner som fotografer kunde få då de fotograferade personer ur sk "primitiva" stammar: "Du tar min själ! Låt bli!"

"Hej", säger reportern på lokaltidningen, "det här är Pelle, vår nya fotopraktikant". Och Pelle förstår troligen inte paniken i tantens ögon .

Är någon kändis ledsen så finns det alltid ett förgrämt foto i ett arkiv nånstans. Och har kändisen gjort bort sig så hittar man ett löjligt foto som bäret på bakelsen. Till slut kan vi få för oss att vi ÄR våra foton (varför inte skriva ut ett och bära som mask?).

Ibland använder fotografen vidvinkel och placerar personen på sidan. Då blir man breddad, förvrängd och ser jättetjock ut. Så finns det där jag kallar "Muminobjektiv", som gör att man får enorm näsa. Eller "Fish Eye" - då försvinner öronen och man får pinnsmal hals. Alla, alla tidningar har en egen fotograf som bara måste ta en bild....

Nuförtiden är "själen" som man tagit dessutom töjbar. Ganska ofta ser jag foton i tidningar som har töjts ut på längden eller bredden för att passa i spalten eller i den ram som finns. Det gör att den fotograferade inte ser klok ut. Kanske inte någon katastrof, men tänker man på detta Procrustes-fenomen i överförd bemärkelse blir det lätt att förstå det obehag som väcks: ramen är viktigast, och passar personen inte i ramen, är det personen som ska förvrängas. Stackars själen....

Själv gläder jag mig åt att nu ta ledigt ett tag från offentligheten... att skriva på en text är alltid roligare än att marknadsföra den....

En het, het dag till

En het, het dag...

Du stolta dag!

Några foton till minne av Nationaldagen. Dessa stolta dagar: Kvinnans Dag, Kanelbullens Dag och Nationalens Dag ( då vi bl a hedrar Gustav Vasa, tydligen).

Stån upp gott folk och sjung en sång! Några förslag på nya fräscha Dagar, någon? Muminkoppens Dag? Salta Dödskallens Dag? Tampongens Dag? Bagare Bengtssons Dag?

Ja, jag är trött. Jag har en Hjärnans Paus Dag.

Monstervallmo+Melancholia

Monstervallmons korta tid är nu. Här fångade i Saltsjöbaden häromdan.

I övrigt kan jag rekommendera Lars v Triers "Melancholia" som vi såg igår. Jag brukar försöka undvika ordet Mästerverk eftersom det inbjuder till "Bästlista-förhållningssätt" men här är det svårt. Filmen kan inbjuda till tolkningar på hur många nivåer som helst men jag försökte vifta bort tolkningarna och vara i upplevelsen. Som var så stark och exakt i uttrycket (skådespeleri, scener, symbolladdning, foto, allt...) att man var alldeles skakig efteråt. Som ett slags märklig, långsamt orgiastisk känsla.

Tycker nog vi ska bry oss mindre om saker som Lars (kanske fast i ett slags provokativt försvarsmönster) säger i en trängd situation i Cannes och mer rikta uppmärksamheten mot själva filmen?

Och även använda en hel del av den uppmärksamhet som, av såväl snokiga som servilt vördnadsfulla som sant värdeseende skäl, riktas mot Ingmar Bergman, till att se: här är något nytt som är verkligt stort, mystiskt och skakande. Djupare och mer allmängiltigt än von Triers tidigare filmer, som det känns.

Snabbutflykt

Av oklara, eller åtminstone lite hemliga, skäl släpade jag med en kompis till gamla Saltsjöbaden och vi fick en känsla av att befinna oss i en ficka där tiden hade stannat...



I detta svarta lilla hus skulle man gärna ha haft sin skrivstuga, tyckte vi.



Fönsterdetalj...



Grand Hotel Saltsjöbaden...



Gammal affisch på strandrestaurangen...



"Hardcore" cider hade vi aldrig hört talas om. Men den smakade som min favorit "La Cidraie".
En alldeles utmärkt utflykt bara en liten bit från stan. Vi voro nöjda.

Sommaren...